Kåserier

Här finns möjlighet för SeniorNet Internet medlemmar att få sina kåserier publicerade. Skriv Ditt kåseri i något ordbehandlingsprogram och skicka det som bifogad fil i ett e-mejl till Webmaster så blir det publicerat snarast möjligt.
 

Avstamp
Barnpsykologi
Biggan funderar
Biografen Flamman
Chokladfabriken
Damen med hunden
Den röda telefonen
En dator
En fantastisk människa
Glad som en lärka
Hellstorparn
Hönan Agda
Ingsered säterigård med Ingseredsballaden
Kraftkarl
Köksgolvet
Leva i tvåsamhet
Min sommarresa norrut
 

Mjölkpallen
Nostalgi
Ovanligt vin
Promenaden
Respekt
Semlor
Studiecirklar på 50-talet
Skåneresa
Skäringen om Askungen     (Stockholms-slang)
Sommarmorgon
Stövelknäkten
Tankar över en soptunna
Tillbakablick
Trollungen
Två Tavlor
Varning för hunden
Åsen
Återvinning

EN FANTASTISK MÄNNISKA     (Birgit "Biggan" Hansson)

Jag känner att jag bara måste få berätta om en fantastisk människa
som jag haft glädjen av att få möta;

 GRETA NILSSON

 I denna stund när jag skriver ner detta kommer det för mig några rader ”Sörj ej över att jag är död, tänk med glädje på att jag levt”.
Dom orden skulle kunna vara Gretas egnas ord för Greta tyckte efter sin 100-årsdag att hon fått leva alldeles för länge. En tid innan 100-årsdagen var hon ganska trött och sa till mig vid ett tillfälle att nu ville hon inte leva längre. Jag sa till henne då ”jo snälla Greta gör det så vi får se och läsa telegrammet från Kungen och Drottningen”. Då skrattade Greta och sa ” ja då ser jag väl till att göra det då men sen får det vara bra”! Vi fick se och läsa telegrammet och Greta firade sedan ytterligare två födelsedagar.

Sådan var hon, våran Greta, älskad och oerhört omtyckt av alla sina nära och kära släktingar, personalen och alla övriga boende och även andra pensionärer som besökte Terapi-verksamheten på   Äldreboendet. Greta var med varje vecka och spelade Bingo och Minigolf! Detta gjorde Greta ända fram till sin 102-årsdag! Hon hade tur med Bingospelet och vinsterna var hon mycket bestämd över att dom skulle läggas undan och sparas till julklappar åt sina kära släktingar!

 För att inte tala om hur hon värnade om oss personal och beklagade sig alltid över att hon måste  ” ställa till besvär ” när vi hade så många andra att ta hand om! Jag kommer aldrig att glömma den tacksamhet hon alltid visade mot oss när vi hjälpt henne med det som behövdes.

Greta firade sin 102-årsdag och blev rejält uppvaktad, hon var trött men lycklig den dagen. Men tyvärr så tog åldern ut sin rätt till slut och veckan efter orkade hon inte mer på samma sätt som tidigare. Hon blev sängliggande och sov mest hela tiden. En episod som fick mig att skratta trots vemodet jag kände när jag märkte att hon blev allt tröttare och sämre  belyser en del av hennes sätt att vara;

Jag var inne hos henne för att titta till henne och märkte att hon andades tungt och djupt och för första gången svarade hon inte på tilltal. Jag skulle då kolla hennes puls och då var jag samtidigt tvungen att titta på min klocka för att under en minut räkna pulsslagen. När jag kommit halvvägs hör jag Greta ” Är den svag”!!! Trots sitt tillstånd var hon väl medveten om vad jag sysslade med.

Om denna fantastiska människa skulle jag kunna skriva en hel roman. Otaliga är dom berättelser från sitt liv som jag haft glädjen att få ta del utav. Ofta, ofta handlade det om ”hennes” pojkar och då var det pojkarna på dåvarande Tomteboda Blindinstitut det handlade om där Greta arbetade i 36 år. För att inte tala om alla de gånger vi skrattat tillsammans när hon kommit på något gammalt uttryck som jag minns att min mormor ofta använde. 

Greta föddes 17 juli 1902 som yngst av 14 syskon. Juldagsmorgonen 1904 dog Gretas mor så Greta växte upp som moderlös. I ungdomsåren mötte Greta sitt livs kärlek. Tyvärr så hann dom aldrig gifta sig för Gretas älskade dog hastigt.
Greta gifte sig därför aldrig utan kom som 24-åring till Stockholm. Där fick hon anställning på dåvarande Tomteboda Blindinstitut. Greta bodde och levde tillsammans med ”sina pojkar” ända fram till sin pensioneringsdag. Då först fick Greta sin första egna lägenhet.Där bodde hon fram till 1984 då hon fick en lägenhet i Serviceshuset. 1999 mötte jag Greta för första gången. Vad jag såg
var en pigg, vital, ståtlig vacker kvinna med silvervitt hår som knatade runt i Huset med sin rollator. Alltid på väg någonstans och för det mesta till Terapin. 

Greta var alltid noga med att  vara välklädd och fin i håret. Ända tills slutet var hon mycket bestämd över vilka kläder hon skulle ha på sig. Hon bestämde själv hur hon skulle vara klädd på sin ”sista resa” och den viljan fick hon också genomförd. 

Sista gången jag träffade Greta var kvällen innan jag skulle börja min semester den 22 augusti 2004. Greta var då mycket trött och för det mesta sängliggande. Jag talade om att jag skulle ha semester och vara borta i 4 veckor. ”Då finns jag inte kvar här när du kommer tillbaka” sa hon. Hon låg tyst en stund och sen sa hon ”Jag tycker det är så tråkigt att jag blivit så här skröplig och att ni ska få slita så för min skull”. Jag påpekade för henne att det inte alls var så och att vi fanns till för att hjälpa henne. ” Jaaa   men ni har ju så många gamla att ta hand om” svarade Greta sen började hon själv att skratta och vi skrattade tillsammans en lång stund
då vi båda visste att hon var den äldsta av alla boende! Men sådan var hon ”våran” Greta, alltid tacksam, nöjd med allt och talade ofta om hur bra hon hade fått det och vilket fantastiskt liv hon haft förmånen att få leva. 

Idag har jag  deltagit i Begravningsgudstjänsten för Greta.  Hon hade själv mycket noggrant skrivit ner hur den dagen skulle vara och det hade hennes släktingar genomfört. Det blev en mycket fin avslutning på Gretas liv och jag tror att hon satt där uppe på ett moln och smålog och såg till att allt blev precis så som hon ville ha det.
 
Greta fattas oss

 Solna den 12 oktober 2004

 Biggan

 Respekt         (Herbert Leandersson)

För trettio år sedan arbetade jag och vår då sjuttonårige son, Anders, en kort tid i Gambia, Västafrika. Vi basade för sista etappen av ett bygge vid Barnsjukhuset i Banjul. Med målsättningen att bli klara på den tillgängliga tiden arbetade vi intensivt varje dag.

En dags ledighet tog vi dock. Eva och jag hade sedan ett par år ett fadderbarn, en pojke som vi bekostade skolan för. Hans skola var belägen ett par mil bort och nu beslöt vi att hälsa på honom där. Vi lånade en motorcykel och tänkte starta tidigt innan det blev för varmt. Men det blev förhinder. En av ”våra” grabbar kom och frågade om vi kunde tillverka ett par kryckor till hans pappa som kommit på besök. Pappan var svag i båda benen och kunde inte förflytta sig utan kryckor och hade inte råd att köpa. Inte kunde vi åka då! Det  tog ett par timmar att göra kryckorna, han blev glad och vi kunde äntligen ge oss iväg.

När vi hade kört ett par mil anade vi att vi missat avtagsvägen till den lilla stad vi skulle till. Vägskyltningen är inte riktigt som i Sverige. Vi kom till en by där jag tänkte fråga om vägen. Vi körde fram till en klunga med barn och ungdomar med tanken att de kunde engelska och skulle kunna beskriva rätt väg.

Men nej, det ville de inte. Däremot bad de oss komma med till ett hus längre bort. Där satt en äldre man i skuggan vid husväggen. Vi hälsade och såg då att han var totalblind. Båda ögonen var mjölkvita och han hade en käpp att orientera sig med. HAN i egenskap av gammal man skulle tala om rätt väg. Vi förstod inte ett ord, ungdomarna fick säga vårt ärende och översätta hans svar till oss. Det  var en upplevelse att se med vilken respekt de tilltalade honom, och även det bemötande vi fick.

Som jag nämnde var vi sena och ville skynda till Famara, vårt fadderbarn. Ändå ångrade vi sedan att vi inte tog oss tid att, med hjälp av ungdomarna, prata en stund med denne man som säkert hade haft mycket att berätta.

Vi kom fram till vårt mål och hade en trevlig eftermiddag. Rektorn i Famaras skola visade runt och berättade om Gambisk grundskola

En givande dag!

Avstamp     (Herbert Leandersson)

Sommar, lördag, värme och sol. Kvällsfriden skulle avnjutas tillsammans med Eva, min fästmö, och hennes föräldrar. Om bara några veckor skulle vi två ha bröllop med vigsel i Härryda kyrka och sedan fest i Evas hem med många gäster. Framtiden såg ljus ut och jag var världens lyckligaste man.
Detta satt jag och tänkte på när jag körde hem efter att ha hjälpt min blivande svärfar med höslåttern. Ganska trött men belåten med dagen satt jag rätt bekvämt på slåttermaskinen efter mina två nordsvenska hästar, Bruno och Figaro. Vägen hem var bara en km av landsväg och skulle bara ta en liten stund.
Jag hann inte uppfatta vad som egentligen hände. En kraftig smäll och jag flög i en båge fram över slåttermaskin, men som väl var, något snett så jag hamnade i diket istället för att hamna mellan hästarna. Om jag hamnat så hade jag knappast överlevt.
Där jag låg kunde jag se hästarna försvinna framåt vägen i sken med maskinen efter sig. Längre fram mötte de en bil och sökte vända. I samband därmed bröts stången till maskinen av och de blev fria från den. Figaro ramlade på sidan och skrapade sig illa men kom upp igen. Jag hade rest mig upp och konstaterat att jag inte var allvarligt skadad, inget brutet eller så. Hästarna kom i full fart och jag måste kasta mig åt sidan för att inte bli påsprungen. När jag såg dem försvinna bakom en krök gick jag hem för att hämta cykeln och kanske hinna fatt dem innan mera olyckor hände. De var borta, jag hittade dem inte, och återvände hem mycket orolig för vad som kanske hänt.
Efter kanske en halvtimme kom en man hem med båda hästarna. Han och hans arbetskamrater från ett sågverk i närheten hade lånat en lastbil och varit till en sjö och badat. På hemvägen mötte de hästarna i full fart på den smala byvägen som de vikit in på. Mannen, en ung kille, hade hoppat direkt från flaket och på en häst och lyckats lugna ned dem så att han kunde vända hem och återlämna dem!
Nu blev det tid att fundera på vad som hänt. En personbil hade kört på rakt bakifrån. En av de utanpå skärmarna monterade strålkastarna hade träffat stålsitsen jag satt på, och då sitsen var fastsatt på en kraftig skena av fjäderstål, blev det som en katapult som slängde iväg mig. Slåttermaskinen fick också en stöt framåt så att den uppfällda knivbalken med sina stålfingrar träffade Bruno i skinkan där han fick djupa sår. Smällen var så kraftig att båda hästarna gjorde avstamp så kraftigt att de hoppade av sina järnskor på bakfötterna. Kvar på vägen låg två par hästskor med en hög kant av hoven kvar.
Nu började jag känna av spänningen för egen del, En kraftig valk hade svullnat upp i ryggen. Jackan jag haft på mig var söndertrasad i ryggen av det krossade strålkastarglaset. Jag kunde sticka fingrarna igenom på flera ställen. På ryggen hade jag bare ett par små skråmor! Svullnaden var av stöten från lampsargen.
Jag led med hästarna. Hovskadorna gjorde att de fick gå barfota resten av sommaren, det gick helt enkelt inte att sko dem. De andra skadorna läkte utan komplikationer. Bruno klarade sig bäst, Figaro visade skrämselskador som aldrig gick över, han fick behandlas mycket varsamt. Trots detta hade vi kvar dem båda i många år som de arbetskamrater de var.
Händelsen kunde på en sekund ändat mitt liv, nu gick det bra. Många gånger har jag tänkt på hur lite vi själva kan påverka händelser när olyckan är framme. Jag har fått många år till skänks att minnas och glädjas åt.
Eva och jag gifte oss som planerat den 25 juli 1953, även det med lycklig utgång!

LEVA I TVÅSAMHET     (Birgit "Biggan" Hansson)

 Det är inte lätt för människan att leva allena lär någon vis person ha yttrat någon gång. Detta har jag tagit fasta på så när jag blev änka skaffade jag mig en sambo.

Vi lever nu tillsammans i bästa samförstånd och jag får lov att säga att jag funnit min drömprins! Tänk själva; Han säger aldrig emot mig, han lyder min minsta vink, Han håller sig tätt intill min sida när vi är ute och han gör allt för att  försvara mig mot alla faror som kan tänkas dyka upp. Det kan vara personer, fordon eller djur av någon art Och alla som kommer för nära får sig en rejäl utskällning. Han försvarar mig och vårt hem till 100% och han släpper aldrig någon över tröskeln utan en särskild kontroll!

Visserligen finns det nackdelar också men ingen är ju ofelbar. Hans beteende vid måltiderna kunde vara lite bättre.  Han slafsar och spiller omkring sig, visserligen städar han upp efter sig men att stoppa sånt i munnen som ligger på golvet bland annat skräp tycker jag inte är så aptitligt, att han brer ut sig i min säng så fort jag stiger upp är jag heller inte så förtjust i när jag enbart varit upp för att nöden så påkallat och sen vill lägga mig igen, likaså att så fort jag reser mig ur TV-fåtöljen så intar han genast den också fast han har en egen plats i soffan. Och lämnar jag någon mat kvar på min tallrik och lämnar den obevakad under en kort stund så försvinner den i ett nafs!

En egenhet har han också och det är att när vi sitter tillsammans  Och tittar på TV då lägger han sig på rygg och kräver att jag ska sitta och klia honom på magen!

Men jag älskar honom av hela mitt hjärta min trofaste lille fyrtassade  sambo.

Studiecirklar på 50-talet     (IngBritt Fransson)

 Har i min ägo en dokumentation över S.L.S verksamhet i min nuvarande hemmasocken. SLS svenska landsbygdens studieförbund som senare gick samman med L.I.S. liberala studieförbundet och blev SV studieförbundet vuxenskolan.

Jag var med i den studiecirkel som tog fram dessa uppgifter och skall här skriva ned lite hur det kunde gå till.

 Studiecirkeln var en mycket viktig del i det sociala livet på landet förr, man träffades och fick utbyta tankar och samtidigt fick vidareutbildning i de kunskaper man saknade.

Det var i början på 1950 talet som det började, hemarbetande landsbygdskvinnor som efter dagens arbete kunde cykla iväg och få en stund av gemytlig samvaro kring ett aktuellt ämne. Man var alltid i hemmen hos varandra, och efteråt bjöds det på kaffe med dopp.

Ett ämne var ”Vi syr, vi stickar, vi virkar. det var en korrespondenscirkel vilket innebar att deltagarna fick skicka in sina arbeten och få dessa bedömda.

Jag citerar från ett protokoll ” Den person som besvarade breven måtte haft en ovanlig humor. Svaren och anmärkningarna var hållna i en spydig ton. De var dock ganska roliga och denna cirkel kommer vi säkert att minnas”.

Sedan började frysboxen bli lite vanligare och då var det naturliga ämnet ”Djupfryst”

Ytterligare ett citat. ”Vad tonerna skildra, en cirkel där vi fick lära oss vad pizzicato är. Vi läste om orkestern och dess instrument och spelade skivor på en lånad grammofon efter en bruksanvisning”

Ett annat ämne var ”Vacker på egen hand” enligt protokollet hade de haft väldigt roligt men något påtagligt bestående resultat kanske det inte blev.

I betyget från LTK  fick de ”med beröm godkänt” så svaret var kanske bättre än resultatet.

Ämnet ”Stad och land” där cirkeldeltagarna fick en inblick i hur det var att arbeta på fabrik. Samtliga konstaterade att trots ett slit på landsbygden så var det nog ett sundare och trevligare arbete.
 

 Biggan funderar   (Birgit "Biggan" Hansson)

Så har då åter en vecka passerat och jag har inte bara blivit en vecka äldre utan ett helt år!

”När lillan kom till jorden det var i Maj när göken gol” sjunger man men enligt min salig fader så

tystnade den när jag föddes…………..

Men det måste vara preskiberat nu för jag hörde faktiskt göken här om morgonen. Det var västergök

vilket betyder bästegök så det lovar ju gott. Om det nu var rätt väderstreck jag stod i. Jag har

aldrig begripit mig på det där med höger och vänster och öster och väster. Jag har alltid sagt att det beror

väl på åt vilket håll jag har näsan vänd mot. Detta, mitt synsätt, skapade vissa hetsiga diskussioner mellan mig och min man

då jag skulle vara kartläsare vid våra bilturer genom landet. Otaliga äro de extra turer efter landets motorvägar då vi

fått åka flera kilometer innan det gått att vända. Jag har många gånger haft en del att säga om den eller de som skapat

vägkartorna. Har aldrig begripit varför man ska läsa kartan upp och ner.

Men nu var det veckan som gått jag  tänkte skriva om. Förutom min ”fylleridag” så har den bjudit på nyutslagna liljekonvaljer på   den vildvuxna delen av min stugtomt.  En ljuvligt doft kommer svepande när man öppnar ytterdörren och stiger ut på trappan.

Varifrån kommer uttrycket bron som en del använder när det gäller en stugtrappa? För mig är en bro nåt helt annat……….

   Höga kusten bron

Vidare så har det lite varstans ute i  landskapet börjat ” schå” i Syrenhäckar och dito buskar. Dock icke hos mig eftersom jag

enligt min bekanting, landskapsarkitekten, har en ädlare sort som blommar lite senare. Dock är den på G har jag kunnat skåda liksom de Rohdodenronbuskar som står intill min ”bro-trappa”. Att jag har en gräsmatta som på avstånd ser ut som ett böljande

rapsfält men som vid närmare betraktande visar sig vara maskrosor lär jag inte vara ensam om.

Veckan avslutades med ett besök i Missionshuset där det var ett annorlunda möte. En hel busslast med barn och ungdomar från en

Internatskola i Vitryssland är på läger här nere och var nu på besök hos oss. Så nu har jag fått höra psalmer framföras på ryska.

Det var allt för den vecka som gått och aldrig mer kommer åter.

Debatten om dagens fattigdom i Sverige, talet om fattigpensionärer o.s.v. får mig att minnas, utan all jämförelse, hur det kunde vara på trettiotalet i min hemsocken i en småbrukarbygd.
 
I ett torp beläget två km från farbar väg, med långt till närmaste granne, bodde en familj med två barn. Torparen, Henrik, hade fått lov av min farfar att bryta mark för ett torp på hans skogsskifte. Vad jag vet förekom inget skriftligt avtal, ett ord och ett handslag var vid den tiden nog. Inte heller var det tal om arrende, då marken låg längst bort på utmarken ansåg förmodligen farfar att den hade föga värde för honom.
 
Det är intressant att se hur var och en hittade sin plats i arbetslivet. En blev snickare, en möbelsnickare, en skogsarbetare o.s.v. Henrik slog sig på skomakaryrket och blev så småningom ganska skicklig. Men tyvärr svek honom hälsan och vad jag minns från trettiotalet var han tidvis sängliggande. Hustrun, Ellen, fick sköta torpet mest ensam, och dessutom försöka tjäna pengar med hjälp av stickmaskin. Med en skolväg på tre km varav två på skogsstigar blev det inte mycket tid över till barnarbete vilket annars var det vanliga i bygden.
 
 Familjen hade mat för dagen men knappast mera. En gris och en ko gav sitt tillskott till hushållet. "Gav" är förresten fel uttryck. Med allt arbete med lieslåtter, lövtäkt, skärning av ljung och sedan att bära in skörden, utfodring, mjölkning och annat, så drack de nog Sveriges dyraste mjölk, även räknat med låg timpenning!
 
Husen började förfalla. Det fanns helt enkelt inte pengar till nödvändigt underhåll. En höst gav köksgolvet upp. Både bjälkar och bräder var ruttna och allt rasade ned på marken under. Efter alla år av envis kamp att klara sig själva, insåg nu Henrik att han måste be om hjälp, familjen kunde inte bo så över vintern. Han vände sig till kommunens Fattigvårdsnämnd.
 
Hans begäran om nytt golv blev välvilligt bemött. Det behövdes ingen behovsprövning, sade han att golvet var slut så var det slut, ingen ifrågasatte hans ord. Beslutet blev att han skulle få nya bjälkar, trossbotten med isolering samt spåntade golvbräder, allt inlagt och klart, då han inte själv var i stånd att utföra arbetet p.g.a. sviktande hälsa.
 
Så långt var allt gott och väl. Familjen fick bo några dagar hos släktingar medan reparationen pågick. Det var när de återkom som Henrik blev både ledsen och arg. Hantverkaren som också hade fått i uppdrag att köpa material till golvet, hade i sin iver att vara sparsam med kommunens medel, köpt sämsta sortens golvbräder. Det var storkvistiga furubräder som på den tiden ansågs näst intill obrukbara. Numera anses furu med kvist vara exklusivt och fint, men då var det en annan syn på detta.
 
En dag när vi hos oss just satt oss till bords för att dricka eftermiddagskaffe knackade det på dörren och Henrik steg in. Jag minns ännu nästan ordagrant vad som sades. Efter att ha hälsat bad mamma honom att sitta ned och få en kopp kaffe. "Tack, men jag står allt tills jag får sagt mitt ärende" Pappa anade vad det gällde, han var ledamot i fattigvården och visste att köksgolvet var inlagt. "Säj då ärendet så jag får höra" "Jo det gäller golvet vi fått. Varför kunde vi inte fått ett riktigt golv? " Han berättade hur golvet såg ut med de stora kvistarna. Detta visste inte pappa om förut och han förstod Henriks besvikelse. "Detta ska vi lösa på något sätt, jag lovar! Ta nu en kopp kaffe så ringer jag ett par samtal under tiden"
 
Pappa ringde till Ordf. i Fattigvårdsstyrelsen och efter att ha klargjort saken föreslog han att kommunen skulle låta Henrik välja ut en korkmatta så att de slapp se det kvistiga golvet. Ordf. tyckte det var ett bra förslag, inte minst för att det var billigare än omläggning av golvet. Vid denna tiden ansågs också korkmatta för "finare" än bara trägolv. Visst var det självsvåldigt att Ordf. och en ledamot fattade beslut i en ekonomisk fråga, med de kände övriga ledamöter väl, och visste att det skulle godkännas senare.
 
Det var en nöjd och glad Henrik som gick hem den gången. Han glömde aldrig hur smidigt pappa funnit lösningen på hans problem med det undermåliga, kvistiga furugolvet.
 
Idag är torpet med det vackra namnet Björkäng borta, endast rester av grunden syns ännu. Människorna som i så många år kämpade för sin överlevnad är också borta. Vi kanske borde stanna upp ibland och tänka efter. Vad är viktigt, en plattskärm till datorn eller ett golv att gå på?
Herle

Jodå! Det är faktiskt sant. Jag har träffat hönan Agda i egen hög person. Jag såg t.o.m. när sista fjädern föll, men det var inte tuppen som snöt den.
Så här var det :
Vi, Eva och jag, var på semesterresa i Gambia. Bland andra 'äventyr' tog vi också en tur med lastbåten 'Lady Wright' Först bussresa c:a fyrtio mil inåt landet till staden Basse där vi gick ombord för en tredagarsresa medströms Gambiafloden till Banjul eller Bathurst som huvudstaden då hette. Det var som sagt en lastbåt men med plats i hytter för ett tiotal passagerare.

Lady Wright var en gammal engelsk båt som under andra världskriget tjänstgjort som trupptransportfartyg. När Gambia blev självständigt skänkte England båten till sin f.d. koloni att användas som flodbåt. Den var redan då i ganska dåligt skick, och fick sjövärdighetsbevis för enkel resa ( ! ) till Gambia.


Vi hade en väldigt liten och sliten hytt men fann oss väl tillrätta tillsammans med de passagerare som redan bodde där, nämligen några kackerlackor. Redan från början beslöt vi att inte störa varandra. Hytterna fanns på övre däck och från däcket hade vi bra utsikt över vad som hände på båten för övrigt, särskilt vid lastning och lossning vid de otaliga bryggor där vi lade till
.
Hela det öppna däcket nedanför oss var belamrat med gods av alla slag. Bland allt detta satt och låg och stod en massa människor som var på väg till huvudstaden. De flesta hade sina tillhörigheter i vackert dekorerade trälådor. En äldre man hade bara en korg med sig och i den låg en höna. Hönan var tjudrad vid korgen med en tygremsa så att hon kunde spatsera omkring en liten bit från korgen. Mannen verkade mycket mån om sin enda höna, och gav henne mat och vatten med jämna mellanrum.

Dagarna var fyllda av ständigt nya intryck. Dels själva färden nedför floden som ständigt ändrade karaktär, dels djurlivet på stränderna med alla fåglar och med apor i träden. Hundratals skrikhavsörn seglade på termiken ovanför oss. Folklivet på bryggorna där vi lade till för lastning var också en upplevelse. Nätterna var kolsvart. Även då fortsatte färden och hur kaptenen kunde hitta bryggor i mörkret var en gåta för oss, det fanns nämligen inte någon belysning för vägledning. En natt vaknade vi av att något skrapade mot hytten. Några personer på stranden hade signalerat med en lampa att de ville följa med, och då gick kapten helt enkelt in med båten där han visste det var djupt nog med påföljd att trädgrenarna nådde in till hytterna.

Men det var ju om Agda jag skulle berätta. Vi var fyra par svenska turister ombord. På tredje dagen när vi närmade oss Banjul kom en av medpassagerarna och hojtade: 'Kom och se, jag har hittat hönan Agda!' Det var vår vän med sin höna han sett. Mannen satt med sin höna i knät och hade börjat plocka av henne fjädrarna!
Varför? Jo han skulle sälja den på marknaden och fick bättre betalt om hönan var plockad. På grund av värmen kunde han inte slakta henne i förväg. Det var vanligt att hönsen såldes levande just för att kött hade kort hållbarhet. När hönan var färdigplockad kröp hon ner i sin korg och verkade må bra.

Det blev en diskussion bland oss svenskar om detta var djurplågeri. Jag vill nog hålla med en av oss som hävdade att denna höna hade ett bättre liv än de svenska burhönsen. Mannen hade säkerligen vårdat henne väl alltsedan hon var ett ägg hemma i byn.

Denna resa gjorde vi 1976. Ett par år senare förliste Lady Wright på floden och en besättningsman omkom. Nu har hon förmodligen försvunnit ned i sanden och dyn.

Herle
 

Varning för hunden   (Herbert Leandersson)

 
De sista åren som anställd snickare jobbade jag på en reparationsavdelning i en Göteborgsfirma. Ett omväxlande arbete som jag trivdes bra med, inte minst för alla kontakter med olika människor, de flesta arbeten utfördes ju i deras hem. Det kunde vara någon vattenläcka från akvarium med följande reparation av parkett, eller byte av skåp, justering av fönster, kort sagt alla möjliga arbeten som inte fodrade utflyttning för den boende. Ibland uppstod spännande situationer.
 
En dag när jag höll på med ett jobb ringde min chef och sade "kom omedelbart, jag väntar vid förrådet, jag har fått larm om en vattenläcka" På vägen ut berättade han att en boende i ett hyreshus hade hört vatten rinna hos grannen som inte var hemma. Vattnet hade varit avstängt och hon befarade att grannen lämnat en kran öppen och sedan åkt hemifrån.
Så var det. När vi kom fram kunde vi höra hur det plaskade, och vi kunde genom brevlådeöppningen se att det började komma vatten utanför badrumsdörren. Nu var det bråttom. Att försöka få tag på en huvudnyckel hade tagit för lång tid, vi måste bryta oss in. Jag började med att slå loss gångjärnssprintarna på dörren. Under tiden tittade chefen in genom brevlådan och hojtade till "Vi kan inte gå in, där finns en stor hund!"
 
Hunden VAR stor, men vad göra, vi kunde ju inte låta vattnet rinna. Chefen var hundrädd så han vågade inte gå in och jag fick göra det på egen risk sade han. När jag lossat dörren öppnade jag så pass att jag kunde tränga mig in. Väl inne fann jag att hunden var borta, inget skall, ingen morrning, ingenting! Jag skyndade in i badrummet och stängde kran, ryckte ned några handdukar för att stoppa det mesta vattnet på hallgolvet. Då kom hunden springande från sängkammaren, rakt fram emot mig - - - och lade ett par tofflor framför mina fötter!
 
Är det inte sådant som kallas Västgötaklimax?
 
Herle
 

 NOSTALGI       (Birgit "Biggan" Hansson)

Vid dagens första  inspektion av tillståndet i byn  var de enda varelser som stod upprätta, jag, min hund, ett gäng tjurkalvar och  grannarnas små skolpliktiga barn som stod där vid tomtgränsen och inväntade skolbussen för vidare transport till det lärosäte där de ska tillbringar många kommande dagar och år!

Detta fick mig osökt att börja tänka på den tiden jag  var ett sådant skolbarn. Visserligen är det mycket länge sedan, det var faktiskt under förra seklet. Man satt där tyst och stilla ,något annat gick inte för sig på den tiden, timme efter timme, år efter år.

Närmare bestämt 7 år av mitt liv satt jag i denna läroanstalt och insöp massvis med kunskaper. En del av dessa kunskaper har väl varit till nytta men en hel del andra var helt onödiga kan man tycka. Alla dessa årtal gamla kungar har levt, krigat och regerat har väl inte haft så överväldigande stor betydelse i mitt liv. Jag minns ju knappt vilka nummer dom hade alla Karl, Oskar, Johan för att nämna några. Gustavarna däremot minns jag en hel del om.

Någon åt ihjäl sig på semlor, en annan sköts under en maskeradbal, en försvann i dimman i Tyskland, en spelade tennis och har skrivit på en sten vid kyrkan hemmavid i min barndoms by, liksom sonen hans och jag tror även vår nuvarande kung har varit där och plitat dit sitt namn. Och så minns jag min mammas morbror Gustav……..nähä han var ingen kung bara komunalråd.

Egentligen trivdes jag bra i skolan de första 6 åren. Det 7:e var jag skoltrött och ville ut i arbetslivet! Det jag tyckte allra bäst om var de lektioner då vi skulle skriva uppsatser. Det var mitt favoritämne.

Däremot avskydde jag mattelektionerna. Plus, delat och gångat gick väl an men sen när man skulle räkna med sånt som inte fanns, t ex 0 – (!) då hade jag livliga samtal med min lärare om att det gick väl inte att minska nåt efter 0! Vem som gav upp först min lärare eller jag vet jag inte men det där har jag svårt att begripa än idag. Är det 0 så är det 0……………

Det jag  helst försökt förtränga från skoltiden var när vi gick i 5:an och 6:an och kommenderades ut i skogen varje höst för att plocka lingon till matbespisningen. En hel dag fick vi vara ute i skogen och ”nappa” dessa bär som vi sen dagen efter fick sitta i skolan och rensa för att sen under resten av året äta denna sura lingonsylt! Jag antar att det redan då skulle sparas på kommunala medel så den sylten var garanterat sockerfri!

Nu kom jag osökt att tänka på vintertiden. Det var den tid av terminerna då det var tillåtet även för oss flickor att ha långbyxor eller skidbyxor som det handlade om. Under dessa skidbyxor satt ett par av mormor hemstickade yllestrumpor och på fötterna raggsockor. Efter varje rast då det tumlats om i snön, det var snö på vintrarna på den tiden, började dessa strumpor att klia något så fruktansvärt eftersom värmen från kaminen gjorde att de  våta kläderna började torka varvid klåda uppstod! Det var ett evinnerligt krafsande i alla bänkar i skolsalen. Jag kan ännu minnas doften av vått ylle och höra krafsandet.

Nu har jag varit nostalgisk en stund igen. Månne detta fenomen kan vara en ålderskrämpa?

Då och då träder det fram i befolkningen personer med någon begåvning långt utöver det vanliga. Det kan gälla musik, sång eller kanske studiebegåvning. I andra fall kan det vara ovanliga kroppskrafter. I min hemsocken fanns ett par tre män som lät tala om sig som otroligt starka. En av dem var i min ålder, vi var faktiskt läskamrater. Här kallar jag honom för Hugo, ett fingerat namn. Hugo var vad man idag skulle säga lätt förståndshandikappad. Det yttrade sig egentligen bara så att han var ganska naiv och lättlurad. Han fick utstå en hel del mobbing både från "kamrater" och lärare. Hugo kom från ett litet torp, han hade flera syskon, och hade vad jag förstått, ett gott hem. Vi var flera ungdomar som hade samma väg, två mil, att cykla till konfirmandundervisningen. Vid ett tillfälle gick Hugos cykel sönder när vi hade en halvmil kvar. Alla cyklade vidare och gladdes förmodligen över den utskällning Hugo skulle få när han kom försenad till prästen.

Jag tyckte detta var fel så jag stannade kvar och hjälpte Hugo att rätta till hjulet som blivit skevt, så att det gick runt i gaffeln. Så satte han sig på min pakethållare och höll sin cykel bredvid och på det sättet cyklade vi vidare.

Naturligtvis kom utskällningen från prästen som amen i körka. (Förlåt skämtet). Detta bekom oss som vanligt inte mycket och jag tror att det kändes lättare för Hugo att vi var två som delade på tillrättavisningen. Händelsen gav mig en vän för livet.
Efter konfirmationen blev Hugo skogshuggare och när drivmedlen blev fria efter krigsåren tog han körkort och skaffade en Fergusontraktor, en liten Grålle. Det var i skogsarbetet hans krafter började märkas. Han var lång och kraftigt bygd men inte alls övermuskulös. Tillsammans med en kamrat började han åtaga sig både skogshuggning och körning på entreprenad

Ett prov på hans styrka fick jag se en gång när han råkat köra ned framhjulet i ett hål så det var stopp. Han gick då av och tog ett grepp om framaxeln och lyfte traktorn, samtidigt som han med foten tryckte ned ris i hålet, sen körde han vidare.En kvinna hade tagit körkort och köpt egen bil vilket var mycket ovanligt på den tiden. På vintern när det var halt råkade hon köra i diket. Inte alls konstigt, plogning och sandning förekom inte på den tiden, trots att detta var riksväg. Då kom Hugo med sin traktor. Det enklaste hade naturligtvis varit att dra upp bilen med traktorn, men som han sade, då kan jag lätt skada din nya bil.

Istället ställde han sig i diket framför bilen, tog tag i kofångaren och lyfte framänden upp på vägen. Samma sak gjordes med bakänden, och så var bilen bärgad utan skador. Bilen, en Ford Anglia, var väl inte så tung, men då ägaren hade svårt att ta sig ut, fick hon sitta kvar i bilen hela tiden. Historien är sann, det fanns flera vittnen.

Tyvärr var Hugo ganska okänslig för smärta och förstod inte gränserna för sin styrka. Ryggen tog stryk i arbetet och när han blev äldre hade han ständig värk. Smärttåligheten var ibland rent farlig. En dag besökte jag Hugo och hans kompis när de höll på med huggning och körning. Han satt då i traktorn och släpade ut timmer. Jag fick se att hans stövel var blodig och frågade vad han gjort. Jag högg mig i foten i morse svarade han. Han hade inte ens tagit av stöveln för att se efter skadan, inte heller sagt till kamraten utan forsatt arbetet! Så småningom kunde jag övertala honom att följa med till mitt hem där Eva och jag hjälptes åt att lägga förband och därefter körde jag honom till sjukhus för vård.

Vid ett annat tillfälle skulle han hjälpa en granne med höhässjning. Dagen gick och när de vid middagstid gick hem för mat sade han – Jag har blitt ormhuggen du – när då? – i morse när vi gick ut! – Han hade då gått hela förmiddagen i tungt arbete. Benet var tjockt som en stock. Det blev sjukhus den gången också.

Hugo är nu borta. Jag minns honom som en hedersman, ärlig och godmodig. Mitt minne av honom ser jag som en stor tillgång.

Herle

Trollungen          (Herbert Leandersson)

Stigen var välbekant för Hans. Han hade gått här många gånger med pappa när han, pappan, hade ärende till något av de ställen som låg längre in i skogen. Därför var han inte rädd när han nu för första gången i sitt tioåriga liv fått lov att gå ensam till lekkamraten på Vaskatorpet

Redan vid frukosten hade mamma frågat om han kanske ville gå till Viktor och leka, det såg ju ut att bli vackert väder idag. Han hade först inte trott det var sant. Skulle han få gå själv genom skogen ända till Viktor! Pappa hade tidigt åkt iväg med Gulli, deras snälla häst, och med åkvagnen, men ingen hade talat om vart han skulle hän. Mamma orkade inte gå så långa sträckor och farmor hade ont i ett knä, så det fanns ingen som kunde följa med honom. Det var alltså sant, han skulle få gå själv!
 
Farmor hade gjort i ordning två smörgåsar som han fick med sig "om ifall han blev hungrig på vägen". Det blev han! Trots att han ätit ordentligt vid frukosten, dröjde det inte mer än en halv fjärdingsväg innan han måste vila vid bäcken och smaka på färdkosten. Det var nämligen inte vilka smörgåsar som helst, de var av nybakat rågbröd och med riktigt smör, inte flott eller smult som annars var det vanliga. Och pålägg! På den ena låg en skiva spekefläsk som var så gott, och på den andra låg skivor av korv. Detta var ju nästan som jul fast det var sensommar.
 
Hans vandrade vidare. Där stigen gick genom grovskogen var det tyst runtomkring. Endast en spillkråka hördes på avstånd där hon hamrade på en torrgran. Han kände väl till fåglarna i naturen. Under träd där spillkråkan hackat hade han sett mängder av träflisor, stora som hans hand, och han hade en gång frågat pappa om inte hackspättar fick ont i huvet av allt hackande, men då hade pappa berättat att alla hackspättar har en liten kudde i huvudet som lindrar stötarna när de hackar. När han gått en bit längre glesnade skogen och det blev ljusare. Här var granarna mindre och så fanns här björk och tall. Småfåglar sjöng överallt och han såg både harar och ekorrar försvinna när de hörde honom komma.
 
På långt håll såg han Anna, Viktors´s mamma, stå vid brunnen för att hämta vatten. "Jasså här kommer du Hans, ja du må tro Viktor har väntat på dej i flera dar. Och hur är det med mamma?" "Jo mamma mår bra, men hon säjer att hon är så trött" "Ja de kan jag tänka mej, men gå före du in till Viktor, ni kan gå ut och leka en stund förresten så tar jag fram saft och kakor om en stund."
 
Hans blev fundersam. Det var något som inte stämde. Hur kunde Viktor veta i förväg att han skulle komma? Och hur kunde moster Anna tänka sej att mamma var trött? Och varför hade pappa åkt utan att säja vart han skulle?
 
Solen värmde gott och kusinerna gick till den lilla dammen vid bäcken för att leka. Hans glömde snart sina funderingar. Dagen rann fort undan med lek, saftkalas med moster Annas kakor, sedan lek igen och så middag med god mat. Pojkarna var så upptagna med sitt att Anna måste påminna flera gånger att det var dags för Hans att ge sig på hemväg om det inte skulle bli mörkt innan han kom hem. Efter ett par smörgåsar med mjölk sade han adjö och begav sig hemåtnöjd med dagen.
 
När han kommit en bit in i björkskogen stannade han plötsligt. På stigen framför honom gick ett djur som han inte förut sett i verkligheten men som han kände igen på vad farfar berättat. Det var en grävling, ett av de farligaste djuren i skogen! Han var inte rädd av sig men nu började hjärtat bulta och han gömde sig bakom en buske vid vägkanten medan han försiktigt tittade fram.
 
Farfar hade berättat att om en grävling anföll så bet han sig fast i ett ben och släppte inte förrän han hörde benet krasa! Därför brukade folk stoppa kolbitar i stövelskaften, när så grävlingen bet så krasade kolet och grävlingen trodde det var benet och då släppte han. Farfar hade också visat sin gamla stövel med stora bitmärken. Vad Hans inte fick veta var att det var farfars hund som en gång för längesedan fått tag på stöveln och legat och bitit på den. Det var för att Hans inte skulle frestas gå ensam bort mot skogen som farfar berättat om stöveln när Hans var liten.
 
Där Hans stod gömd och tittade på grävlingen tänkte han på att han inte hade varken kol eller stövlar, han var som vanligt barbent och barfota. Efter en stund såg han att grävlingen rultade iväg bort från stigen, och efter att ha väntat ytterligare en stund vågade Hans fortsätta hemåt.
 
Stigen ledde in i grovskogen och där började skymningen märkas. Nu var det inte mer än en tredjedel av vägen kvar till hemmet. Det var alldeles tyst. Plötsligt tyckte Hans att han hörde något inifrån skogen åt berget till. Han stannade för att kunna höra bättre. Nu hörde han tydligare, fast ändå svagt, att det lät som om ett barn grät. Han mindes berättelser om trollen i Skottorps berg. Det var just de bergen som fanns på a andra sidan skogen. Kunde det vara trollen där som ville locka honom till berget? Då kom han att tänka på vad farmor sagt, att om man var snäll själv så var alla troll och vättar också snälla, så man behövde inte vara rädd för annat än vilda djur. Hans nyfikenhet att se efter var ljudet kom ifrån tog överhanden, och han gick in mellan träden mot ljudet som nu hördes tydligare.
 
Där under ett stort träd låg något på marken och nu hörde han att det var barngråt. Han smög försiktigt närmare och såg ett klädbylte och i en liten öppning i byltet såg han ett barnansikte! Varför låg ett barn ensamt i skogen? Han måste skynda sig hem och berätta för pappa och mamma!
 
Hans sprang hemåt och kom andfådd in på gårdsplanen. Vid farstun stod farmor och ropade på honom "kom in Hans, vi har en överraskning att visa dej" Han svarade inte utan frågade "Var är pappa?" "Han är i stallet, men kom nu!" Hans lydde inte, utan sprang vidare till stallet där han mötte pappan. "Pappa, pappa där finns ett barn" "Javisst" avbröt pappan, "jasså du har redan varit inne och sett henne?" "Nej pappa, jag menar det ligger ett barn i grovskogen och gråter!" "Nej, du har nog hört något djur och så blivit rädd och tyckt det lät som barngråt" "Nej, nej, jag gick fram och tittade, det är ett barn, jag såg det , det är säkert! Du måste gå med dit, det kan inte ligga i skogen ensamt!"
 
Pappan trodde inte på pojken, men förstod att han måste gå med så att han blev förvissad om att han hört och sett fel. Hans visade vägen, och när de kom fram såg pappan att det var riktigt som pojken berättat. Han tog barnet i sina armar och började gå hemåt. Den lille kunde inte ha legat så länge i skogen, men var nu tydligen hungrig för han grät mer än förut. Vem hade kunnat lämna ett barn i skogen , och varför? Det ryktades att förr sattes oönskade barn ut för att rovdjur skulle ta dem, men stora rovdjur fanns det knappast numera, så nära hus. Det var nog mera troligt att någon övergiven ensam mor lagt barnet där, ganska nära stigen, just för att någon vandrare skulle hitta det och förbarma sig och ta med det hem.
 
Väl inne i stugan hörde Hans att mamma kallade på honom från kammaren. Han gick dit och överraskades av att se sin mamma halvligga med ett barn vid bröstet! "Kom Hans och hälsa på din lillasyster." Han hade länge önskat att få syskon, och nu låg hans syster här hos mamma! "Oh mamma, det var därför jag fick gå ensam till Viktor, du ville överraska mej!" Han gick fram, smekte sin syster på kinden och gav sin mamma en kram.
 
Farmor skötte om hittebarnet och kom sedan in och lade också honom till den nyblivna mammans bröst, hon hade mat till båda.
Hittebarnet blev senare döpt till Anders och fick stanna några år för att sedan flytta från Skottorp till Buråsen, en gård i samma socken. Så småningom gifte han sig, fick sonen Petter som i sin tur flyttade till Sanserhult, fick med hustrun Lena fyra döttrar och sonen Leander. Jag har mitt namn Leandersson efter honom, han var min farfar.

                      <o><o><o><o>

Berättelsen är påhittad men har likväl en verklighetsbakgrund. Som barn hörde jag talas om hittebarnet från Skottorps berg. Detta har jag sedan fått bekräftat från tre av varandra oberoende håll. Namnen Anders, Petter och Leander är verkliga, likaså gårdsnamnen.
 
Pappa, Hilmer, brukade skämta med oss och säga att vi härstammade från trollen i Skottorps berg. Med dagens DNA-teknik vore det lätt att få detta bekräftat. Om man nu kunde hitta ett troll som var villigt att lämna DNA-prov.
Kanske inte så lätt ändå!
 
Herle

Damen med hunden       (Ingemar "Neve" Nevelius)

Fast egentligen var det nog Hunden med damen! Här följer en liten upplevelse från nån gång i tonåren:

Berzelii Park var ju ett ställe vi ungdomar bara passerade då och då. Kanske oftast på väg hem från Djurgården nån kväll för en liten matkontroll i form av stans godaste enrisrökta korv innan cykelfärden utan lykta längs Skeppsbron mot söder om Söder tog vid.

Dock, nu ingen cykel, vi sitter tre grabbar i skymningen i väntan på att Berzelii Terrassen ska öppna så att vi får "svänga våra lurviga" till nån saftkobbel. Musiken från Berns ljuder och kvällssolen glittrar till i glasen med kall punsch eller champagne på verandan - allt är lugn och förväntan.

Då träder dom in på "scenen" den eleganta damen, vacker som en dröm, med följe av en stilig hund, storlek Båtsman ungefär. Ögon riktas mot paret vilket, från början var meningen. Men det som så tilltalade våra sinnen i aftonstunden kompletterades för hunden med de ljuvligaste dofter från det internationella köket ty han vädrar och ökar farten i riktning mot Berns Salonger.

Damen gör hejdningsförsök men i den utstyrseln blir det bara till att släppa taget och diskret försöka med "Vovsingen, nej men vovsingen då!".  Vovsingen fri, ökar farten. Där ligger nu det enda hindret på väg mot rådjurssadel eller vad de nu sitter och mumsar på - nämligen guldfiskdammen nedanför orkestern!

Det får bli fisk i stället - PLUMS i dammen, för ett frustande skönt bad!

Orkestern går upp i fortissimo och en arma Damen kommer så småningom fram till dammens kant. Hon upprepar "men snälla Vovsingen då!" och efter ett tag lystrar han verkligen, klafsar upp till matte och - RUSKAR på sig!

Ridå om det hade funnits någon!

STÖVELKNEKTEN         (Birgit "Biggan" Hansson)
 

 Följande händelse är självupplevd och inträffade förra seklet nämligen någon gång under andra hälften av 1960-talet.

Relativt nyinflyttad till Kgl Hufvudstaden och inneboende hos en rar gammal tant i Vasastan så var jag på hemväg från Gärdet där jag hade min arbetsplats.  Vädret var inte det bästa varför jag på fötterna var utrustad med stövlar.

Kommer ner på T-bane-perrongen och ser att ”mitt” tåg står inne varvid min hastighet utökas till maxfart för att hinna med. In i vagnen kom jag men samtidigt gled dörrarna igen och mitt ena ben befann sig i luften mellan dörrarna när dessa gled igen.

Snopet märker jag att med den fart jag hade samt den ena beklädda foten befann sig i luften så hade foten glidit upp en bit i stövelskaftet vilket medförde att nedre delen av detta skodon befanns sig utan innehåll. Om det sa plopp vet jag inte då dörrarna stängts men kvar på perrongen står min stövel!

Nu har jag alltid tillhört den rådiga typen av  människosläktet så vid nästa station steg jag av, linkade över till motsatta perrong, inväntade ett tåg och åkte tillbaka till T-Centralen. Döm om min stora förvåning när jag där upptäcker en ensam stövel, stående snyggt och stilla och ser ut att invänta ett tåg. Iförd en stövelbeklädd fot och en endast iförd socka, haltar jag fram till den väntande stöveln stoppar i  den sockbeklädda foten och ställer mig tillrätta och inväntar nästa tåg.

Sens moral sa mig den gången att T-baneresenärer var ett ärligt folk eller så var så det ingen som trodde att dom såg rätt för det hörde nog inte till vanligheterna att en ensam stövel åkte tunnelbana………….

Biggan
Med förmåga att göra bort sig

Skäringen om Askungen     (Lars Björkander)
 
En gång va´re en gammal utter som hade tryx fjomper. En a´rom skällde rom Askungen, för hon bessja sej alltid i arken å rörde i askan. Hon dickades jäkligt skiti, men spänka man närmare på na´ va´re´ en  görig böna mé urpa gucker och skarpt bar å tirades jäkligt slätgrund  ut. Så färsigare möbel hade rom inte i hela byn. Dom andra skraporna tirades inget vidare skarpt i nyllet. Tji gadddar i lästen, flunsiga klövar å stöddiga kratter. De visste rom, å därför va rom mjöliga mot Askungen å krockades me´na´varje da´.

Men en da´ skulle hela baletten dingla iväg och klacka på slottet. Askungen hade tji rissel å därför fick hon stanna hemma. Men uttern och  hennes klimpar jalte drommen, å du ska se dom va´ malliga och tjockade stöddigt för att dom skulle få gå på slottet, de skulle allt bli hattalo på radjan.

De va riktigt grund om Askungen, då hon satt hemma i arken å tänkte: ? De skulle va kul å få slå en enda spänk på fröjden.? Just då var de någon som pringla på dyltan, och in stolpade en skarp möbel som dom skällde fé. Hon hade armarna fulla med görit svider å andra grejor, å  så pucka hon till Askungen: ?opp me rej å sitt inte här å gola, här ha´ru grunker så kan du också jala upp te slottet å fröjda.? Askungen krängde på sej hela skiten å tänkte darra iväg, då rota fébönan: ?Du ska va tebaks när karbanan slår kax, annars sumpar ru hela sviden, å då får ru mangel a´ rin mossa när hon jurar dej på klacken.? De lova hon förstås å så stolpa hon dit.

När hon kom dit dicka hon en hel massa trattjutare å andra lirakillar som stod å skåpa jäkligt skarpt. En del fröjda å andra satt å lapa
trasit fik, å klämde schuckra nyhäcklade maron, å tryckte spånken. Kungen satt på sin tron, å tji trassel på dopflaket hadde han. Å
prinsläppen å dom andra hovpajsarna höll på å lägga av alla prittlarna, för skarpare lana hade rom aldrig tirat.

Prinsläppen hoppa fram te´na´å börja rota me´na´. Å så stod han där å pettra upp sej. Systrarna hennes snodde gulan, för han var så fanter att han tirade inget annat skynke. Å så facka han dille på na me norra vasslan, å släpa na ut för å backa.

Å dom fröjda ett bast, å så ville prinsen slänga henne för skarpare brynopalo hadde han aldrig skådat. Men res-rom de va slog karbanan kax å hon på örona iväg å i trappan sumpa hon ena krukan, men de märkte hon inte. Men prinsläppen kansla bröt å tog oppet.
Å han skicka ut en hel kappe trattjutare å sjåller för å prova bröt på alla böner i hela riket, å den som fick klövarna i bröt skulle han ha
till pol. Alla tjejerna försökte få schostret på klövarna, men de va tji. Till slut kom dom till Askungens mossa å ville prova på hennes rynkor, å då dickades tydligt att bröt passade åt Askungen. Å sjållorna facka dille på na, å jalte dromen te prinsläppen. Å så raja dom släp te en präst å gifte sej. Å dom te å svarva klimpar, å ligger dom inte å tuggar blålera så svarvar dom än i dag.
 
 Omrandat den 16/5 1917
 

Ingsered säterigård med Ingseredsballaden      (Herbert Leandersson)

Jag blev tidigt intresserad av de händelser som timat på Ingsered, en gård inte långt från mitt barndomshem. Främst var det  nog mammas berättelser därifrån, hennes syster Anna var nämligen kokerska på vilohemmet där, och mamma var som ung då och då på Ingsered som extrahjälp. Hon läste för oss om riddarna på Ingsered när vi var i den lägre riddaråldern, ni vet den där åldern när man slogs med träsvärd och genomborrade varenda enbuske i grannskapet.

Ingseredsballaden med alla sina tjugonio verser lärde jag mig utantill och med repetitioner då och då hänger de forfarande kvar i minnet. När jag nu skriver ner dem här är det  faktiskt utan en enda blick i originaltexten.

Först några torra fakta om Ingsered.

Ingsered är en för trakten stor gård med stora skogsmarker. Byggnaderna och åkrarna ligger i en sydsluttning mot Västra Ingsjön. Nära sydänden av sjön gick den forna gränsen mot Danmark, Detta var alltså gränsbygd med allt vad det  innebar av strider och bråk. Förbi Ingsered gick också en av handelsvägarna från Göteborg mot Sjuhäradsbygden, en guldåder för vägrövare som lätt kunde gömma sig bland bergen.

I jordboken för Sätila  nämns Ingsered första gången 1546. Då skrevs gården för ”Enkan”  Sedan kom greve Gustav Stenbock som ägare 1571, därefter med några års mellanrum Anders Nilsson; Per Brahe; Magnus Gabriel de la Gardie och 1680Fru Beata Hård.

År 1685 blev Överste Wilhelm Jernsköld ägare och sedan Majoren Johan Jernsköld. Genom dennes dotter blev Löjtnant G R Reuterfelt ägare.

Ätten Jernsköld ägde Ingsered från 1685 till 1767, och det  är den perioden Ingseredsballaden handlar om.

Siste private ägaren, Carl Leonard Larsson, förordnade i testamente att Ingsered skulle efter hans död användas till någon allmännyttig verksamhet.

Säteriet överlämnades 1912 till ”Älvsborgs Läns Förening för beredande av vård åt fattiga obotligt sjuka”. Föreningen öppnade så småningom vilohem, och som sådant fungerar Ingsered än i dag. En gäst på vilohemmet började forska om historien och sägner runt Ingsered och skrev denna  Ballad. Där berättas om fläckar på golvbräder. De fläckarna har mamma många  gånger försökt skura bort, men inte lyckats. När slottet revs användes golvplankorna till huvudbyggnaden som står där ännu.

Ingseredsballaden

Det sägs att där fordom vid Ingsered sjö
Låg slott med drabantsal så grann
Och mitt uti sjön var en granbeväxt ö
Där solen om aftonen brann

I slottet det  gamla de Jernsköldar bo
E adlig, en högboren ätt
För dansken de hade just ej någon ro
och krigslek de övade tätt.

Och mången, man vet, red med korsbanér ut
med rustning med svärd och med lans
till heliga landet men vände till slut
mot hemmet med ära och glans.

Men tiderna ändras och så har man sagt
Att slottsmuren nedrevs igen
Blott lönnar och lindar nu där höllo vakt
Men Jensköldar bodde där än.

Och tapperhet, stolthet och häftiga sinn
Var arvsföljd i Jensköldars ätt
Och ofta man gick uti slottssalen in
Att skipa med svärdet sin rätt

Två Jernsköldar, bröder, de gå att för Gud
Bli vigda, på ståndsmässigt sätt
Den ene till höger vill föra sin brud
Den andre med våld tar sin rätt.

Så blixtrade svärden, nu korsades de
Den striden blev häftig och svår
De bleknande brudarna klaga och be
De kämpar har dödliga sår.

Från salen de dödsbleka gästerna gå
En liksal där blev inom kort
En blodpöl vid altaret fejades på
Men aldrig den tvättades bort.

En tid det  sig hände att stigmän en hop
Vid ingseredssjön drev omkring
I skyhöga bergen hörs stridljud och rop
I granarnas grönskande ring.

Och så var det  vinter med knarrande snö
I snöskrudar granarna stå
Från slottet med facklor på isbelagd sjö
Till kyrkan de Jernsköldar gå.

EN tjänare, åldrad, blev hemma i ro
Och ladugårdspigan så djärv
Hon mjölkade just sin käraste ko
Vid stridsljud hon slutar sitt värv.

Hon lyssnar och smyger så sakta sig fram
I slottet är buller och skrik
Hon ser in i salen i skydd av en stam
Att tjänaren ren är ett lik

Vid julbordet granna slå stigmän sig ned
Och äta och taga sig rus
Men flickan så sakta mot stalldörren gled
Tar på sig en knäppekjol, ljus

Den raskaste hästen hon kastar sig på
Och rider i sträck över sjö
Hon danskarnas läger vid stranden vill nå
Om ock hon av f’ärden skall dö.

Och danskarne se med förvåning och rop
På flickan, man hör hennes bön
Anförarn befaller, och genast en hop
Av krigsmän sig ordnar på sjön.

Med flickan i spetsen den tågade ut
Snart in uti slottet den smög
För stigmän tog festen ett ömkeligt slut
De lågo där fallna i hög.

Blott en hann sig rädda, åt skogen han sprang
Då hör man att ottan är slut
Man lyssnar till hästtrav, till bjällrornas klang
Mot slottsherrn gå danskarne ut.

Då blevo de vänner, då höllo de frid
med dansken som hjälpt dem i nöd
och flickan blev ärad i allan sin tid
och hade vid slottet sitt bröd.

Det  sägs att den stigman vid  berget förblev
Som Stigaberg kallats alltsen
Med hämndfulla tankar kring stranden han drev
Och slottet i kvällstimma sen.

En ungmö så ljusmild, så fager och skön
I slottet bland bröderna går
Hon älskar att sjunga,att ro ut till ön
Så konstfullt på harpan hon slår.

Och så var det  sommar med värme och ljus
Med blomster vid skogsbäckar små
Från slottet går Vanda, från lövträdens sus
I båten på vågorna blå.

Chokladfabriken     (Helena Somervalli)

Jag har haft lyckan att få växa upp granne med en chokladfabrik. Fabriken tillhörde min mormor och hennes två barn, som ärvde den av grundaren, min morfar, som dog i en brand några månader innan jag föddes. Ansvaret för fabriken föll därefter på min morbror som tillsammans med min mor drev fabriken till vad den är idag, ett framgångsrikt mellanstort familjeföretag i en liten pittoresk stad i södra Finland, Borgå, landets näst äldsta stad.

Den gamla fabriken – under åren har större fabriker byggts i takt med att kommersen har ökat – låg i vinkel intill trähuset där vi alla bodde i var sin lägenhet: min mormor, min morbror med hustru och mina två kusiner, mina föräldrar, mina systrar och jag. Ett par lägenheter hyrdes ut. Som skomakarbarnen som går utan skor så hade vi sällan godis hemma, trots närheten till fabriken. Det man får gratis är inte lika åtråvärt som det man måste kämpa för och då vi barn hade någon liten slant över från veckopengen köpte vi godis som andra tillverkade.

Till fastigheten hörde en trädgård som jag älskade. Den var inte stor men där frodades några äppelträd, krusbärsbuskar och vinbärsbuskar. Om höstarna njöt vi av söta kaneläpplen och av stora, saftiga transparante blanche-äpplen från ett träd som min mor som ung hade fått av sin far. Ett träd med sura gröna äpplen fick vara ifred. Till vintern lades hårda och tåliga åkerö-äpplen in i källaren i långa rader, tillsammans med vinbärssaft och krusbärssylt. Potatis förvarades i en stor lår i källaren och köptes av en jordbrukare som körde in på gården med häst och kärra.

Den gamla fabriken är numera uthyrd, likaså lägenheterna i trähuset, och trädgården är en asfalterad parkeringsplats. Den nyaste fabriksbyggnaden har inte samma charm som den gamla hade, där vi barn ibland lekte och sprang och gömde oss i mörka utrymmen bakom spännande och skrämmande maskiner. Idag, då vi besöker gården, kan ”vi barn” inte undgå att fyllas av nostalgi.

Som barn tänkte man inte på att vårt godis kunde vara en orsak till popularitet. Då min kusin Tom, som stammade, var i tioårsåldern, besöktes han under en period av en grupp äldre pojkar i grannskapet och min morbror pratade lite försiktigt med honom om killarna. ”Det kanske bara är för att få godis som dom leker med dej”, sa han. Med förvånade ögon tittade Tom på sin pappa: ”Nn-nej, dd-det e nog för kk-krusbären också!”

Helena

Den röda telefonen     (Herbert Leandersson)

Under ett samtal om hur julen  var förr kom en fråga upp om man mindes sin första julklapp. Inte helt lätt att svara på.  Jag minns flera julklappar från min barndom, men vilken var den första ? Några av dom tidigaste klapparna har jag ännu kvar, andra har försvunnit.

En julklapp som jag har kvar, är en liten tomte i gips. Den fick jag när jag var så liten att jag inte har något minne av just när jag fick den. Ganska skamfilad är den och båda fötterna är av, men jag gjöt fast honom i en gipsplatta så det ser ut som om han står i snö. Han har ett förkläde på sig och jag minns att jag fantiserade om att han var med och tillverkade dryckeshornet som jag nämnt i en annan berättelse.

Vi var tre bröder och ett år, 1931, fick vi varsin likadan sparbössa i julklapp. För att vi skulle kunna skilja dom åt ristade Mamma in årtal och namn i plåten på baksidan med sin prydliga handstil. Sparbössan står nu i vår bokhylla. Den var röd och i form av en brevlåda med texten ”Penningbreflåda” och ”Häri får ej nedläggas falska penningar”. Det hände ibland att man fick ett danskt eller norskt kopparmynt, och då var jag noga med att ej lägga ett sådant i bössan. Det såg ju så konstigt ut och man kunde aldrig veta . .

Det starkaste minnet av en julklapp, en klapp som jag egentligen blev besviken på, åtminstone i början, var den röda telefonen. Den julen fick jag bara en hård julklapp, dom mjuka, d.v.s. kläder, lämnar jag därhän i denna berättelse. Det var som sagt en telefon, gjord i svarvat trä med rund platta och en svarvad pelare med en taltratt längst upp samt en hörlur i en hållare på sidan, fastsatt med en ”telefonsladd”. På pelaren fanns också en vev förbunden med en ringklocka så att det plingade när man vevade. Telefonen var rödlackerad. Förmodligen var jag i sexårsåldern och orsaken till min besvikelse var kanske att jag knappast visste vad en telefon var. Jag hade sett lanthandlarens telefon, som var den enda i byn, men den hade ett helt annat utseende och var dessutom svart.

Min julklapp, den röda telefonen, fick dock en helt annan betydelse som gjorde att jag blev nöjd med min jul i alla fall.

Mamma såg antagligen min besvikelse, för hon gav mig en kram och så sa hon att Pappa och hon hade velat köpa en bättre julklapp, men dom hade inte haft råd. Pappa hade inte kunnat sälja julgranar som vanligt till jul, det  var ont om arbete så folk hade inte råd med julgran. Att Pappa slöjdade åror och annat som han sålde för att få pengar visste jag ju men nu berättade Mamma att också sådant var svårt att få sålt och då blev det inte mycket pengar att köpa för.

Därmed fick jag den finaste julklapp en liten grabb kan få, nämligen Mammas förtroende. Att bli tilltalad som en vuxen om den ekonomiska verkligheten. Plötsligt kände jag mig stolt, och den röda telefonen var med ens en fin present, jag hade ju fått den trots att det var ont om pengar. Kanske var det den insyn jag fick då som gjorde att den röda telefonen är så tydlig i mitt minne.

Senare, när jag blivit vuxen har jag förstått vilka oerhört svåra år det var runt 1930, med den djupa depression som rådde. Många hade det dock mycket värre än vi i vår familj. Vi hade ett litet småbruk från vilket vi fick mat och ved, visserligen med mycket arbete, men någon brist på mat var det inte Vi kunde också hjälpa släktingar och vänner över den värsta tiden. Bostaden var billig på så sätt att underhåll kunde skjutas på framtiden när tiderna blev bättre.

En liten röd telefon, svarvad i trä, kanske skulle platsa i dagens utbud av plastleksaker, vem vet ?

Herle

 BARNPSYKOLOGI     (Birgit "Biggan" Hansson)

Uppfostran av människosläktet har mött förändringar nu och då. När mina föräldrar var barn så skrämdes eller hotades, vad man nu vill kalla det, dom att vid utförandet av hyss så skulle ryssen komma och ta dom. I min generation var det   sotar´n vi skulle passa oss noga för. Utom i Söndagsskolan, där fick vi veta att Gud ser och hör allt så det var bäst vi aktades oss från att göra något orätt. Som tonåring fick jag veta att om jag vistades ute på byn skulle jag tänka på att uppföra mig ordentligt så att inte mormor fick höra något annat!

Mina funderingar omkring detta dyker upp idag när jag via massmedia tar del av alla våldsdåd som utförs av det uppväxande släktet idag. Det verkar som om skrämselpropagandan har vänt, nu är det inte den äldre generationen som skrämmer den yngre utan tvärt om! Om man ser till de hyss och ofog som min generation utförde och som den äldre generationen förfasade sig över så förstår man idag inte vad som var så förskräckligt. Lite pangade gatlysen, spela hartsfiol och hobbyn nummer ett i ”min” by, placera en ”koblaja” i en tom tårtkartong, placera denna på dikeskanten, själva liggande osynliga bakom buskar och sen studera de förbipasserande! Hejdlöst roligt var detta tyckte vi unga men inte våra föräldrar och den nyfikne som drabbades.

För att återgå till inledningen av denna berättelse så kan man nog påstå att våra föräldrars rädsla för ryssen gick över i och med andra världskriget. Vår egen rädsla för att Gud ser och hör allt, åtminstone min egen, gick över i och med att jag fick byta Söndagsskola där ledarna hade en annan grundsyn att överföra till små barnasjälar men det är en annan historia.

Nu återstår detta med sotar´n. Denne kolsvarta, hemskt elake ”gubbe” stärktes när jag lärt mig läsa och fick boken ”Sotarpojken”, en på den tiden för mig en skrämmande historia om en gosse som for illa och vars uppfostrare var just en elak sotarmästare. I och med  att jag växte upp och flyttade till Kungliga Huvudstaden bleknade min syn på rädsla inför sotare eftersom jag under 40-års tid aldrig såg någon.

Så inträffade förra året att jag fick meddelande att sotaren skulle komma. Då dök mina minnen från barndomen upp igen men byttes nu mest av nyfikenhet inför att försöka komma underfund med varför man hade sån respekt för just den yrkeskåren. Samlade mig inför detta möte och såg framför mig en äldre, intill oigenkännlighet, kolsvart individ dyka upp i byn för att ta hustaken i besittning.

Så kom han då och det förvånade mig att ingen fågel tog min mun i besittning i tron att det var öppningen till en fågelholk. Ut ur bilen stiger en ung adonis med ett  skinande rent nylle, en alldeles ny klarblå overall som inte varit i närheten av en sotflaga! Den här gången höll jag mig inte på avstånd utan stod på gräsmattan och beskådade den underbara synen däruppe på taket. Tyvärr var sotningen snabbt avklarad och efter cirka 10 minuter var taket tomt och sotar´n försvann. Själv gick jag omkring och förundrade mig över tidens förändringar.

Nu sitter jag här och väntar igen för det har kommit en avisering om att sotar´n ska komma idag!
 

Två Tavlor     (Herbert Leandersson)

I vårt hem har vi två gamla tavlor som i alla år gett näring till min fantasi. De är en gåva till min farmor från ett syskonpar i Göteborg. På vad sätt hon blivit bekant med dem vet jag inte. Inte heller vet jag när hon fick tavlorna, de har funnits i mitt hem så länge jag minns tillbaka. När mina föräldrar bytte bostad hade de inte längre plats för dessa ganska stora tavlor och sen dess har de hängt hos oss.
Jag vet inte om det är original eller reproduktion av något slag. Någon signatur kan jag inte heller se. Inramningen med glas och en enkel träram är med säkerhet den ursprungliga. Vi har många gånger fått rådet att låta granska och värdera tavlorna av sakkunnig. Vi tvekar, att inte veta ger näring åt fantasin och det har i sig ett värde anser vi.
Motivet är sådant att tavlorna skall ses tillsammans.

Den första tavlan visar en yngling vid lejdaren till en stort fartyg. Han har tydligen tagit värvning och skall ut på sin första resa. På kajen står far och mor samt förmodligen lillebror. Där finns också en annan kvinna som ser ut att vara äldre än sjömannen. Det kan knappast vara flickvännen, då skulle hon stå nära intill för en sista kram innan han går upp på fartyget. Förmodligen är det en äldre syster.
Längre bort vid kajen ligger ett annat fartyg med två höga skorstenar med bolmande svart rök. Det ger en anvisning om att det är i ångfartygens barndom, kanske i slutet av 1800-talet.
För sjömannen börjar det stora äventyret. Man kan ana hans förväntningar att få se andra länder och andra kulturer. Man kan också ana föräldrarnas oro. Hur skall han klara det hårda livet ombord med de äldres sedvanliga mobbing och med befälets hårda krav. Tavlan ger intryck av en engelsk hamnmiljö, och föräldrarnas klädsel verkar, om inte överklass, så dock "bättre bemedlad." Varför den unge mannen går till sjöss istället för till en skola i England får vi inte veta. Kanske har han ställt till med skandal genom att kyssa en flicka offentligt och måste bort för att rädda familjens heder. Nej, i så fall hade knappast pappan följt honom till båten. Vi får nog lämna funderingarna och istället se på den andra tavlan.

Det har gått ett antal år sen ynglingen reste bort. Vi ser hemkomsten där sjömannen har öppnat sin kista och tar fram presenter. Han ser äldre ut, har lagt sig till med helskägg. Mamman och systern finns i rummet, men inte pappa och lillebror. Har mamman mist både man och minste sonen under åren som gått? Vi får inte veta, men om det är så, är säkert denna hemkomst extra kär.
Han räcker just en tekanna till mamman. Vi anar en resa till Kina. En fågelbur tyder på tropikerna, kanske Panama eller Sydamerika. Med all säkerhet har han mycket att berätta för sina anhöriga.
Syskonparet jag nämnde i början som gav min farmor de två tavlorna gav henne också flera andra saker från sitt hem. De bodde i ett äldre, stort hyreshus på Landsvägsgatan i Göteborg. Så länge jag minns tillbaka hade vår familj årlig kontakt med Ivar Andersen och Elin Janson som var deras namn. Traditionsenligt skulle de besökas före varje jul med en liten gran lagom för ett bord, samt några smakbitar av årets slakt, t.ex. revbensspjäll och korv och något mer. Ett par gånger under vintern fick de också ett par säckar med ved till sin kakelugn för att bättra på den annars låga rumstemperaturen.
Varje vår fick de en vårhälsning genom en bukett liljekonvaljer. För det mesta var det farmor som åkte dit, ibland fick jag följa med och det var naturligtvis spännande. Det var ju en miljö jag annars aldrig såg med de fina möblerna, sammetsgardinerna och alla tavlor och prydnadssaker.
En gång varje sommar besökte de vårt hem. Det skulle vara söndag och pålitligt vackert väder så att de kunde njuta sommaren i vår trädgård som brukade vara blomsterfylld. De kom då med tåg till stationen och taxi därifrån c:a en mil till vårt hem. De hade helt andra manér och annat språk än vad vi hade. Det var en fläkt från den "fina" världen vilket inte hindrade livligt samspråk med oss både små och stora.
När min äldste bror, Harry, då tio år, var med farmor till Landsvägsgatan fick han i ett mindre rum syn på en staty. Det var en stor bronsstaty på ett bord. Statyn föreställde D´Artangang till häst, och Harry kunde bara inte ta ögonen från den. Då lovade paret att statyn skall bli din en gång efter oss. Nu blev det inte så, Harry dog efter tre dagars sjukdom, innan han fyllt tjugo år. Ivar Andersen och Elin Janson kom så småningom till ett ålderdomshem. Vad som hände med deras ägodelar vet jag inte. Efter min farmors bortgång ebbade kontakten ut.
Jag har ändå minnet kvar av ett stillsamt, vänligt syskonpar som jag vet satte värde på bekantskapen med min farmor i första hand, men även på oss andra i familjen, trots att vi var "torparfolk,".
Herle
 

Biografen Flamman     (Ingemar "Neve" Nevelius)

 I mitten av fyrtiotalet for min kamrat Sven-Erik och jag från vårt Gamla Enskede in till Söder för att gå på matinéfilm. Målet var bion Flamman vid Hornstull. Att den bion just den dagen skulle göra skäl för sitt namn anade vi inte när vi bänkade oss på den stora parketten tillsammans med övriga tonåringar och många yngre än så.

Parketten var helt fylld när äventyret Zorros Märke rullade fram på filmduken. Ni vet han som fäktades i trapporna på Mexikanska slott och herresäten. När han var färdig med någon eller något, lämnade han det där karaktäristiska ”Märket”, ett Z, efter sig. Halvvägs i handlingen började ljuset från projektorn mot den stora duken bli annorlunda. Man såg ljuskaskaden bli allt starkare och starkare. Så småningom som en strålkastare i dimma eller rök…

Det BRINNER, det BRINNER skriker plötsligt någon längst fram på parketten! Alla far upp ur bänkarna. Människan skriker igen och paniken slår till - ALLA SKA UT - på en gång mot gångarna på sidorna och till dörrarna längst bak. Några av de minsta faller…

 Dock den rådige maskinisten slår på allt ljus i salongen, springer ned till fonden på balkongen (som var avstängd) och vrålar för full hals LUGN - LUGN - LUGN! Det brinner inte! Vilket räddar oss från paniken. Ett överslag i en av sladdarna till lamporna nedanför ridån hade vållat röken.

 Filmen backades och vi bjöds att se hela igen – dock det roade inte mig ty man visste ju att Zorros alltid klarade sig. Så här såg Flammans salong och Zorros Märke ut då det begav sig:

Minns hur vi försökte ta ”skydd” för folkstormen bakom stolpen till vänster i bild. Nu mer finns det ingen bio här - Friskis och Svettis har tagit över...

 Neve 090304

Promenaden   Söndag 30 juli, 1995      (Rune Larsson)

Gick upp klockan 0800, åt frukost. Innan jag ens var klar med min frukost och dagens godaste kaffekopp, så ropade Gun min hustru, ska vi åka upp till Axamo och gå en runda med Molly? Molly, det var vår älskade Cocker Spaniel - Javisst det kan vi göra, får jag dricka upp mitt kaffe först? - Ja, jag menade inte att det var så bråttom, men snart blir det för varmt för Molly i solen.    Sagt och gjort, vi åkte upp till den tråkigaste gångrunda som finns, det är bara taniga småtallar runt hela banan och mossa och blåbärsris i hela skogen, den är verkligen försurad. Som vi går där, jag först sedan Molly en bit efter ibland före, men Gun hon släntrar så där en tjugo trettio meter efter hela tiden och ändå går jag så sakta så, som motion ger de där kilometerna inte ett endaste dugg till att decimera min trinda lekamen. Som vi går där låter jag tankarna vandra fritt och en del hur tokiga tankar som helst kan dyka upp i huvudet, precis som det väl gör hos oss alla — eller?

Blicken vandrar in bland tallarna, försöker hitta något onormalt inne bland stammarna, om det blivit någon avvikelse eller att något stört naturen sedan vi gick här senast, men allt ser ut som vanligt, en del träd har olikfärgade banderoller kring ”midjan”, varför undrar jag, de ska nog fällas så småningom de passar inte in. Jag försöker finna om träden planterats i rader, men kan inte se några direkta gator mellan träden, inte från något håll, allt verkar så oplanerat, det kallar jag en störning i skogen, jag vill att det ska vara en god planering på en sådan här stor tallodling, för det får man väl förmoda att det är, en odling, kanske, det en gång för några år sedan varit en massa skolbarn som rekryterats för detta projekt och så blev inte resultatet bättre än så här, de måste ha haft en dålig planerare eller ingen alls.

Efter ett par kilometer skymtar en tjärn genom grenverket, det är verkligen vackert med denna lilla blå fläck som avsticker så markant i sin omgivning. Man kan gå fram till tjärnen på en liten udde med gräs och tuvstarr. Har man tur ser man stora färggranna trollsländor fara genom luften som dubbeldäckade flygplan på jakt efter byte, eller flyger de bara omkring och visar upp sin prakt att dominera luftrummet över denna tjärn uti skogen.

I vintras var här stora skogsmaskiner och rensade bort en stor del av de sämsta tallarna i skogen, och de har efterlämnat sina spår, breda hjulspår går som breda gator in mellan träden och kvistar ligger och skräpar och man förundras över hur slentrianmässigt skogsarbetet går till numera. Förr tog man vara på allt, s.k. ”Bongar”, grenar för att ha till bränsle, numer får de ligga kvar till de ruttnar bort och det kan ju ta flera decennier innan dess. Och så länge får man dras med detta i blickfånget.

Vid ett tillfälle vandrar man på en grusväg, spikrakt löper den genom tallmorasen, där under tallarna har vitljungen övertagit herraväldet, det enda som kan hävda sig i övrigt är gräset som sträcker sig efter solljuset vid vägrenen, det lyser ljusviolett och att dra fingrarna genom de höga stråvipporna minner om barndomsdagar då man gick ut för att plocka smultron och barnsbenen blev smekta av de silkesmjuka grässtråna, men det är något som fattas alla insekter och fjärilar man såg som barn, de är borta. Jag kommer ihåg de små mörkröda fjärilarna med svarta prickar på vingarna, de fladdrade alltid omkring vid dikesrenarna, var är alla de andra fjärilarna, Påfågelsöga, Sorgmanteln, Citronfjärilen, Macaofjärilen, det enda man ser är någon nässelfjäril och kålfjäril, för de är väl resistenta mot allt vad gifter heter… Det är med en viss sorg man tar åt sig denna iakttagelse, att tider som flytt aldrig kommer tillbaka mer.

Så här tidigt på morgonen strilar solstrålarna snett ned genom tallkronorna och allt ser så trolskt ut att John Bauer kommer i tankarna, att han har haft sådana skogar i sitt blickfång det minner även om när man kommer ytterligare en bit på vandringen i denna smålandsskog, där en mörk granskog skymtar längre fram. Där går färgerna över i gröna toner, allt från det skiraste ljusgröna till mörkgrönt, milda färgtoner som nästan övergår i svart i de mest fördolda skrymslena under granöverhängen.

Det är inte många förunnat att få vandra på denna stig, vägen har här övergått till en barrbeströdd stig och med nästan ljudlösa steg vandrar jag fram i sakta mak för att avnjuta denna stilla frid så länge som möjligt. Blåbären är rikliga i år. Där riset är som lägst, där kan jag plocka de rikaste stånd av bär, det blåa guldet. Förr måste den som bodde i skogen och livnärde sig därav, äta sig mätt på den i så fall enahanda kosten, men man fick ta det som skogen bjöd på. Vår vandring genom skogen började gå mot sitt slut, stigen mynnar ut vid en sjö vid namn Axamosjön, den ligger nästan spegelblank framför mig, endast ett smalt vindstråk krusar dess yta som ett smalt streck långt därute, i övrigt är vattenytan som en spegel och träden speglar sig däri som en exakt upp och nervänd kopia av sig själv.

En lycka varar inte för länge. Tiden jag tillbringat i skogen hade vederkvickt mig kolossalt, jag var som en ny människa efter promenaden i skogen och jag kände att jag kunnat förflytta berg, men vad för nytta med det, då vore det väl en större nytta att använda denna extra kraft jag fått till att göra något nyttigt. Sagt och gjort, jag försökte komma på något riktigt nyttigt, hur jag än tänkte på detta ville det sig inte riktigt, vad är nyttigt! Och för vem, till vilket ändamål?, Att rädda världen från katastrof, att rädda alla flyktingar från kriget,— se till så alla svältande fick mat och friskt vatten, kunde det vara sådant som var nyttigt. Javisst, men det behöver inte vara nyttigt för givaren, det var där mina tankar hakade upp sig, saligare att giva än att få heter det ju …

Det finns även annat att tänka på.

Regeringen gör allt för att den vanlige ”Svensson” skall må illa. Vi får ej ens hoppas på en tryggad ålderdom längre. Stackars de ungdomar som skall axla det samhälle som byggs upp för dem. De får inga jobb, de vågar ej gifta sig, ej skaffa barn, de har ej pengar till att skaffa eget hus eller boende. Det finn inga jobb till att tjäna ihop en summa pengar att köpa ett hus för. Skulle de ev. få ihop pengar, vem vågar på detta med den osäkra framtiden. Även om man har en god utbildning, så är det ändå personkemin det hänger på. Ska man ha någon tur till jobb gäller det att krusa och kräla i stoftet. Annars finns det alltid någon som bugar djupare än en själv.

Efterskrift:
Sedan vår Cockerspaniel Molly på sitt nionde levnadsår gick ur tiden har vår relation till Axamo-skogen blivit något avtrubbat. Molly har fått sitt sista vilorum vid gravplatsen uppe vid Axamo-sjön. Där vi installerat en sten med inskrift och ett kors, så Molly aldrig kommer att försvinna ur vårt minne. Hon kommer alltid att finnas svansande runt våra ben. Det är en underbar känsla att trots att det gått en hel månad, vi fortfarande känner och ser henne hos oss. Hoppas detta kommer att bestå. 

Lördag den 16 september 2006.
Vi går fortfarande till Mollys grav, men det blir inte lika ofta som förr. Vi har en fin rund sten på graven med Mollys namn och datum, född/död.
 

Mjölkpallen       (Herbert Leandersson)

Sliten, sned och mossbelupen står den där vid vägkanten och minner oss om en tid så annorlunda och avlägsen. Hur gammal kan den vara tro? Jag skulle gissa på femtio, kanske sextio år, kanske ändå mera. För femtio år sedan hade redan många småbruk lagts ned, åtminstone vad gäller mjölkproduktionen. Den här pallen finns i Hallands skogsbygd. Förr fanns här gott om husbehovssågar, virket till pallen kom med säkerhet från en sådan såg. Inget tryckimpregnerat giftbemängt virke här inte! Inte ens Cuprinol eller målarfärg. Därför har också mossan kunnat bilda sina vackra mönster på det väderbitna träet.
Annat var det förr när bönderna kom med sina femtiolitersflaskor varje morgon i helg som söcken. Då var däcket blankslitet liksom trappsteget. Mjölkbilen kom tidigt, till de första ställena redan vid sextiden på morgonen. Då skulle det vara mockat i fähuset, utfodrat och mjölkat, mjölken kyld och utkörd till pallen. Om man var ute och körde på byvägarna tillräcklikt tidigt kunde man se bönderna stå och samspråka vid pallen. Så har också jag gjort ibland. Det hände att man fick kommentarer om hur bra bönderna hade det som kunde ta tid för prat när andra måste åka till sina jobb. Vad de inte tänkte på var att dessa då hade redan arbetat ett par timmar.
Mjölkpallen, eller mjölkbordet som var benämningen i min hemtrakt, fyllde en viktig social funktion. Där träffades man på bestämd tid vilket var viktigt när många gårdar inte hade telefon. Där kunde man avtala om lån av häst eller maskin, kanske komma överens om samverkan vid större arbeten o.s.v. Det var också samlingspunkten för ungdomar på lördagskvällen där man bestämde vilken dansbana man skulle cykla till. I ljusa sommarnätter var mjölkbordet en någorlunda trivsam plats för svärmande par.
Föraren på mjölkbilen kallades allmänt för "Mjölkar´n" Han hade med sig en medhjälpare som åkte med på flaket och som lastade på flaskorna och på hemvägen såg till att rätt tomflaska hamnade på rätt bord. Fanns där bara en kanna på bordet saltade föraren in lite och mannen på flaket tog till sig flaskan i farten! Sommartid gick det nog an men höst och vinter måste det varit kallt att stå på flaket de c:a två mil som "vår" mjölkbil hade att köra. Inte mycket bättre hade föraren. Den tidens lastbilar hade ingen värme i hytten och när vindrutan ville frysa igen hade han en liten tygpåse med salt som han gned på rutan så att isen smälte. Detta har jag själv praktiserat så jag vet att det fungerar.
Det var inte bara mjölk som mjölkarn skulle hantera. I retur skulle han ofta ta ´skummjölk, ost, smör, silfilter eller annat. Inte minst viktigt var ärenden han hade att uträtta på Systemet Ett bibliotek på tolv till femton bruna böcker var inte ovanligt.
Mjölkbordet var fredad plats. Allt som lades på ett mjölkbord fick aldrig röras av obehöriga. Ibland kunde tåliga varor som reservdelar o.d. ligga i flera dagar innan adressaten hämtade dem. Jag har aldrig hört att någonting försvunnit med orätt från ett mjölkbord.
Så står Du ännu kvar efter alla år du gamla mjölkpall, lika grå och kanske lika gammal som jag. Vad tänker Du på i din ensamhet?. Kanske på gubbarna som satt och vilade på ditt solvarma däck, eller kanske på den unga generationen som kom jäktande på moped med släpkärra. De stannade, hivade upp mjölkannorna, bytte snus, svor över jordbruksavtalet som inte unnade dem skälig lön för slitet, svängde runt och for hem igen. Nej Du tänker nog hellre på de unga som satt halva natten och lågmält utbytte varma ord. Du hörde nog, men har bevarat deras hemligheter.
Herle

”Hellstorparn”       (Rune Larsson)

Detta är en berättelse och runa över och om en idog man och hans likaledes idoga och trogna hustru.

Det var en gång en mycket idog man vid namn ”Hellstorparn”. Fråga mig icke efter hans dopnamn, det var av oss barn icke känt. Vi betraktade honom endast som en idogt arbetande småbrukare, som ömt vårdade sina djur han hade på sin ladugård., där det så fint låg vid skogskanten efter hellstorpsvägen, som den så träffande kallades.

Hellstorparn är en av ålder och hårt arbete något kutryggig och krumma ben och allt som han företar sig går lugn sävlighet men stor värdighet. En snällare man får man leta länge efter.

Han hade en häst, en riktig gammaldags arbetshäst, som drog och släpade för sin snälle husbonde. Det gjorde han så gärna, för han Brunte som hästen helt naturligt hette älskade sin husbonde. Jag lade särskilt märke till detta när han gav sin trogne Brunte en hötapp eller hade något ärende framför hästen, att han gärna klappade Brunte på länden eller smekt den över mulen, som tack för fin prestation och ett kärleksfullt förhållande dem emellan.

Ladugården som låg tvärs över vägen såg precis så ut som en sådan från den tiden det begavs sig, i början på förra seklet. Hela huslängan lutade med marken som sluttade sakta och med detta även då ett sviktande och buktande hustak. Så byggde man inne i ladugården upp golvet trappvis rum för rum, så dessa var i sig plana.

Som jag kommer i håg så var ladan faluröd, men väl väderbiten och redan då på trettio och fyrtiotalet var ladugården redan då sliten i trösklar och vinda dörrar. Men allt andades en sådan kärleksfullhet, så huset stod upprätt tycktes det av ren vilja och kärlek till husbonden.

Redskapen som Hellstorparn använde till sina åkrar var av naturliga skäl anpassade till att kunna dras av hans enda häst. Så det måste alltid när vår eller höstbruket ha sin gång, ta en evinnerlig lång tid att hinna med allt vad som skulle bli klart inom en alltid för kort tid. Vädrets makter kunde många gånger spela allt för stora spratt. Men hur det nu gick till, allt blev alltid klart i tid. Vad som var lätt att förstå, det var att Hellstorparn och hans hustru, de jobbade väldigt nära högre makter som stod dem bi när så behövdes, för det syntes lång väg att detta idoga par var djupt religiösa och alltid förlitade sig på hjälp när så behövdes, de behövde inte be och bejaka högre makter, dessa vore alltid med dem.

Trots detta, att hinna med sina bedrifter hemmavid, alla sina tegar och sysslor. Så var det så att min pappa varje höst och vår sökte Hellstorparn hjälp till vårt lilla jordbruk. Det skulle sättas potatis på våren och det skulle skördas på hösten. Tillika att vi ofta även hade säd som skulle skördas, hässjas och när det var torrt, — om vädrets makter var med oss förstås, — det var inte alltid så, — då skulle allt köras in på logen. — Ja då var det Hellstorparn och hans Brunte som anlitades. Det var väl si så där ett par kilometer över skogen mellan våra två gårdar. Min pappa han var vad man kan kalla trottoarbonde. Pappa Ture var snickare och hade gården och några djur för att föda upp,—  så vi barn, — sex stycken fick både mjölk och skinka till Jul. Vi saknade inget under krigsåren tack vare detta arrangemang och samarbete bönder emellan.

Tillbakablick.      (Rune Larsson)

 Kapitel 1

Att efter femtio år återse mitt gamla barndomshem var en enorm upplevelse. Direkt genomfors jag av en nostalgitripp som nästan tog andan ur mig. Mina tankar for bakåt med expressfart och återigen upplevde jag tiden som en ung nyfiken parvel på väg till nya äventyr.

Kanske bäst att vila sig en stund innan jag tittar mig runt och upplever gamla minnen. Jag lade mig ned i det gröna välkända gräset vid stenmuren som omgärdade boningshuset och trädgården. Jag var ganska så medtagen efter den långa bilfärden från min nuvarande hemort.

oooOooo

Jag stod i det tjocka gräset, ännu fuktigt efter ett stilla regn på morgonen, grävde ned tårna för att känna dess sträva fuktighet och insupa upplevelsen att det var sommar, jag var tio år. Ingen väckarklocka behövdes för att väcka mej på morgonen. Det första som väcker mina tankar, är att få återse det barndomshem jag längtat efter så många år.

Jag tittar mej omkring med barnaögon. Ser min pappas åkrar där han grävt rent i dikesrenarna för att inte vårfloden ska svämma över åkrarna och förstöra jorden inför vårsådden. Visserligen kommer jag ihåg en vår, då vattnet stod så högt att man inte kunde ta sig över en jordbro som gick över det stora diket som delade all odlad jord på vår täppa inne i skogen. Det där stora diket det slutade där bäcken tog vid som porlade friskt nedför en slänt, bevuxen med tät hassel. Det var på väg dit jag var, för att se om skovelhjulet min bror Bertil tillverkat och kilat fast mellan ett par stenar just där vattnet rann som stridast var kvar. Jag såg genast att axeln höll på att lossna och hämtade några stenar för att staga fast det riktigt ordentligt, vattnet hade ökat det sista dygnet och skulle de närmaste dagarna bli stridare och stridare.

Efter en stund tröttnade jag och följde bäckens framfart nedför slänten. Vid dess slut planade det ut och ett delta hade vuxit ut med små gröna strandbrinkar där man kunde stå på knä för att iaktta livet som rörde sig nere på botten i vattnet. Allt uppförstorades genom vattnets brytning, så de vackra stenarna man såg som verkade vara halvcentimeter stora, endast var någon millimeter stora, de hade i alla fall en vacker lyster som påminde om riktiga ädelstenar, fast jag visste, det endast var vanliga kiselstenar som glittrade därför att solen sken på dem.

Det var varmt i luften, den första verkliga försommardagen, luften var ren och man såg långt. Jag tittade upp, långt där borta skymtade Nyäng, en gård där det bodde en flicka som hette Inger. Mellan Nyäng och där jag stod på knä var stora åkrar, helt plana, inga svaga åsar som det brukar vara där säden böljar i vinden, här var det helt plant, därför kunde jag se så långt.

Jag reste mig upp, vände mig om. Tittade in i gläntan mellan tallarna och enbuskarna, marken var gräsbevuxen. En stig slingrade sig i krumbukter genom dälden. Jag njöt av det jag såg. En pojke på tio år uppfattar sådant utan att direkt förstå eller tänka på varför. Jag kände en rysning efter ryggraden, berodde på att jag älskade naturen, känna den under mina bara fötter, känna vinden ila efter mitt bara skinn, jag hade bara ett par urtvättade bleka blå gymnastikbyxor på mej, mer behövdes inte denna sommar.

Jag gick in på stigen i gläntan. Efter en stund kom jag fram till en gräsbevuxen äng med en massa stenblock överallt, det såg precis ut som de var utkastade av en jättes hand, så var det naturligtvis inte, det var inlandsisen som hade format stenarna till vad de nu var och låtit dem ligga just där de låg. Jag satte mej ned och lekte med några grässtrån, lät deras vippor glida mej genom fingrarna, vad härligt det vara att ha sommarlov.

I skolan var det ett helvete, alla retades med mej för att jag var från landet, och för att jag inte var lika rapp i truten som de andra. Också tror jag att jag var lite sen, för jag hade svårt att lära mej räkna och att läsa läxorna. Jag förstod inte förrän senare i livet att detta med att jag inte läste mina läxor, berodde på att jag inte tänkte på sammanhanget, att ju mer man läste ju bättre förstod man saker och ting i sitt rätta sammanhang.  

Mamma tjatade aldrig på mej vad jag kan minnas, hon tyckte väl det var meningslöst, vad vet jag. Jag borde ha frågat henne om sådana saker innan hon gick och dog.

Jag reste mej på armbågen och tittade ut över åkrarna till Lövhagen som låg någon kilometer bort. Där bodde Bosse min kompis som jag lekte med till och från. Mest lekte jag med Bertil min fyra år äldre bror. Han kunde verkligen berätta spökhistorier.

Det var inte lätt att somna en kväll när han var på det humöret då han berättade en hisnande historia. Det som var bäst var att det han berättade, det hittade han på i samma ögonblick, så man kunde inte säga att detta hade man hört förut, nej så var det inte.  Varför ville det inte hända något, jag tyckte trots allt att jag njöt av skollovet, men ändå trist. Jag vred på överkroppen så jag var vänd söderut, på andra sidan bäcken började den stora hemlighetsfulla Stortäppsskogen, jag hade aldrig helt utforskat den, så ännu fanns det en del hemlighetsfulla raviner och bergknallar att utforska. Om jag skulle utforska den just nu.

Jag tittade på var solen stod på himlen, fortfarande några timmar till middagen. Ännu var jag inte det endaste hungrig. Så jag fortsatte att närma mej skogsbrynet.
 

Kapitel 2

Det stack under fötterna när jag sakta tog mig in över en äng med stort buskage. Så såg det ut innan jag nådde fram till skogsbrynet. Mina fotsulor hade ännu inte blivit hårda fasta, men det skulle inte dröja länge till, det var sådana här övningar som härdade, inte bara fotsulorna utan hela mej. Att ensam ta sig in i en okänd skog, det gjorde att man kände sig säker på att kunna bemöta farorna som kanske lurade längre in i skogen. 

Det var inte många av mina skolkamrater som skulle våga, ja inte ens kunna ta sig in i en sådan skog utan att de skulle få stora skälvan och gå bort sig efter fem minuter. Han, – Lasse Larsson, ”Ros-Lasses son” han med de stora växthusen vid ”Algots” handlaren. Nu närmade jag mej den mörka randen av skogen där stora granar tog vid som mörka väktare av det som kunde finnas där inne, det blev med ens så dunkelt. Man såg inte långt där inne under granarna, skulle det dyka upp en älg eller råddjur, då fick man handla snabbt, dyka ned i mossan, helst bakom någon sten eller stor tjock gran med grenarna lågt hängande så man snabbt kunde klättra upp och rädda sig för att inte fastna på älgens stora hornkrona, då vore det ute med en, det skulle jag inte klara av, det var jag för liten för. Inte för att jag var rädd, men man måste vara förutseende.

Den ärggröna mossan var drypande våt, när min fot pressades ned i mossan strilade vattnet mellan tårna på mej, vattnet kändes svalt och skönt. Jag gick hukande fram mellan granarna, skogen bestod mest av stora täta mörkgröna granar, det var halvskumt där jag sakta tog mig fram, solen tog sig med stor möda fram med några bleka strålar här och där, och i dessa strålar dansade små insekter omkring, råkade de komma utanför strålens krets så var de strax där igen, ljusets makt är stor och lockande.

En solglänta uppenbarade sig plötsligt. Träden stod i stram givakt som i en cirkel, och mitt i detta en härlig grön böljande gräsmatta. Den var så inbjudande att jag lade mig raklång och tittade upp på mina skiltvakter granarna. De växte som ihop långt däruppe. Av himlen syntes inte mycket. Träden lutade som inåt, som ville de slå vakt om detta lilla under där mitt i skogen. Jag sträckte på mej, lade armarna under huvudet och blundade. Till suset av mina vakter somnade jag in lugnt och stilla där mitt i ängen. Mitt i den stora skogen, inga bekymmer i hela världen kunde få mej att vakna. Jag kände mej trygg med sådana vakter omkring mej.

Jag vaknade av att något kittlade i mitt öra, jag vände mig på sidan, där stod en liten gubbe. En decimeter lång, på ett ungefär.  Jag blev inte direkt förvånad eller förskräckt. Jag hade sedan länge förstått att skogen dolde många underliga ting och att jag en dag skulle få ta del av något av dess mysterier tog jag för givet, så nära naturen vi barn av skogen levde.

Jaså, – det var Du som kittlade mej sade jag så naturligt jag kunde. Jag som sov så gott, – att bli väckt så där det känns inte vidare skönt.  Vad vill Du?  Gubben sträckte på sig, drog in magen och sade med en pipig röst,  Du ligger och drar Dig,  just över luftventilen till vår bostad. Så vill Du vara hygglig och flytta på dej en bit så får Du sova vidare sedan. – Jag ville inte sova vidare, men jag flyttade på mej försiktigt en liten bit tills gubben var nöjd. – Är det bra så här frågade jag? Ja, ja, nu är jag nöjd, men hade jag inte kunnat få liv i dig när Du sov vet man inte hur det kunnat gå med min familj där nere. Om luften tagit slut hade vi kanske gått åt hela familjen.  Jaså det finns alltså flera som Du, det var roligt att höra sa jag.  Skulle bra gärna vilja träffa dem och be om ursäkt för att jag var dumdristig, att inte ta tillräcklig hänsyn där jag for fram i skogen. Jag lovar på heder och samvete att gör bättring på detta hädanefter.

Visst sa gubben. Jag ska ropa på dem så kommer de strax.  Vänta litet, det verkade som gubben hade full tillit till mej fast jag var så stor och han så liten, men kanske det var något visst skogsfolk emellan som skapade detta förtroende.

Strax stod framför mej där i lingonriset en hel familj med småttingar. Där var frun och tre små barn som rullade omkring, inte alls rädda för mej fast jag i deras ögon måste framstå som en enorm jätte. Pappan, gubben var klädd helt i grått utom ett bälte som var i rött läder med ett enormt stort spänne som höll magen på plats. Gumman hade en vid klänning med långa ärmar med små puffar vid axlarna, hon var smal om midjan och på huvudet bar hon ett litet huckle, där håret lockade sig kring huvudet. Ögonen var intressanta hos dem båda, de hade skrattrynkor runt ögonen som plirade på ett gemytligt sätt, detta fick dem framstå som vänliga och tillmötesgående mot alla främmande, de trodde ingen om ont.

Hur får ni tag i mat, – jag kastade fram frågan rakt ut, för det slog mej att få fatt i mat mitt i skogen för dem som var så små måste förefalla svårt ja näst intill omöjligt. Jag hade inte behövt oroa mej för detta, för de började båda prata i mun på varandra att förklara på vad sätt de löst denna livsviktiga fråga. Det var ett arv från generationer tillbaka hur man överlevde i skogen. Naturligtvis levde de på vad skogen gav dem. Tillagade maten precis på samma sätt som min mamma. Kokte och stekte och konserverade och torkade det som kunde bevaras över vintern, saltade det som kunde saltas. Kryddor, salt och mycket annat utvann de ur bergkristaller, rötter, och olika växter. Svamp, bär och frukter samt olika slags växter och rötter var deras huvudsakliga föda.

Värmen nere i marken höll dem med en varm boning. De använde eld som du förstår, för annars hade de ju inte kunnat bereda sin mat, men på vad sätt kunde de få elden att hålla sig vid liv och hur tände de en eld?

Jo omkring där de bodde, fanns det både svavel och fosfor i berg och stenar som de beredde, så de var faktiskt mer försigkomna i detta än vi människor, för deras släkten var äldre än själva människan på denna jord, så vi hade inget att lära dem, snarare tvärt om. Det var bara så att de hade levt i sämja och kärlek sedan urminnes tider, däremot vi människor sådde ju alltid tvivel i våra hjärtan, därför alla våra krig.

Men, hur hade de kunnat undgå att synas under alla dessa sekel, det måste ju ha passerat många människor omkring dem, någon måste ju ha sett dem. Naturligtvis hade det skett, många gånger till och med, men nu var det så, att vanligtvis gjorde de sig osynliga för människan innan de fick känna av dess vibrationer och se deras aura, om de var att lita på eller inte. De människor var få som ägde denna gåva att kunna bevara en hemlighet, men för de människor som ägde gåvan hade de ofta en livslång kontakt, så de visste exakt vad som hände bland människorna.

Varför hade då jag accepterats, jag var då inte känd att hålla tand för tunga, jo det var så att jag levde nära skogen och hade känsla för det som växte där och hyste kärlek till fåglar och allt som rörde sig i skogen och däromkring, det hade de känt med en gång att jag brydde mej om dem och kunde bevara en sådan hemlighet.

Säg mej på vad sätt jag kan göra något för Er, kan jag hämta vatten, repa gräs, eller varför inte hjälpa till att plocka bär och frukt så ni har till ert vinterförråd, säg vad jag skall göra? Visst sa gubben, det vore fint, jag vet ett bra blåbärsställe en bit bort i skogen, han pekade bortåt längre in i skogen där jag ännu inte hade varit. Vi gick ditåt, det skulle vara förmätet av mej att erbjuda tjänsten att bära honom för att komma fortare fram, för dessa ”människor” existerade inte tiden på samma sätt som för oss, här fick allt ta den tid som behövdes. Trots detta var vi strax framme vid blåbärsstället, jag fattade inte riktigt vad som hände. – Trots att jag gick i normaltakt så hann gubben med ändå, jag tänkte inte på detta förrän vi var framme.  Gubben var först och tog ett stort blåbär i sin famn, för större var han inte än att han fick sträcka sig upp för att nå bären. Men det var som hade han extra krafter som togs fram allt efter behov.

Efter en god stund hade vi fått ihop så mycket bär att det skulle räcka hela vintern till dem alla. De gjorde ett stort hål i mossan där de lät bären slinka ned, det var ett stort hålrum längre ned sa gubben, det är där vi har vårt vinterförråd, det är viktigt att det ligger på frostfritt djup så inte maten fryser utan endast torkar för att tas fram och läggas i blöt allt efter behov.

Vad finns längre in i skogen frågade jag när vi efter en lång stund bara legat och dåsat bland blåbärsriset och mossan.  Tja, sa gubben, det är bara skog, dalar, ängar och en och annan bäck, några höga bergstoppar finns där också, men de kan man lätt runda, det tar inte så lång tid. Längre fram i en ravin flyter en ganska stor flod fram, där kan du bygga dig en flotte så kommer du snabbt fram till dit du ska.  Skulle jag någonstans? Jag visste inte, men plötsligt fick jag en kittlande känsla av att, så var det nog, men vart och i vilket ärende, det var nog inte bara av en händelse jag mött dessa småfolk och att jag befann mig där i skogen. Jo, - sa gubben, nog är det så, att ditt ärende är ganska så farligt,  det är därför vi ska hjälpa dig när det behövs, det är därför vi gjorde så att du somnade och vi fick ett naturligt tillfälle att ta kontakt med dig utan att du blev förskräckt för oss, för vi kan faktiskt vara ganska besvärliga och vålla stora bekymmer för den som vi inte tycker om eller besvärar oss,  förleds inte av vår ringa storlek, vi kan ändra på detta i ett nafs om Det skulle behövas, ska Du veta.

Nå, så här ligger det till, Ditt uppdrag går ut på följande, om du skulle åta dig det. Längre in i skogen där bergen börjar, bor det elaka troll, de har stulit en för oss livsviktig sak, en ”Livssten” vi är beroende av denna sten för vår överlevnad, det är den som gör att vi kan bo här i skogen, få vår livskraft att övervinna alla faror som hotar oss, därför är just du vår enda chans innan vintern tar oss i sitt våld. Naturligtvis är vi inte helt utan skydd, men vi måste hålla ut en lång tid och det kan ta på våra krafter och barnen får inte lida nöd. – Vill du hjälpa oss?

Så klart, det är väl livets mening att jag ska göra så, annars vore det inte mycket bevänt med mig.  När passar det att jag ger mig av?  Först ska du stanna här några dagar för att vi ska berätta en del saker för dig som du kan ha nytta av i ditt möte med trollen, för de är inte att leka med ska du veta.  Lite av samma medicin som de sysslar med ska du få. Det är inte bara trollen som kan göra en brygd trolldryck. Vi ska reda till en dryck som för oss småfolk har precis motsatt verkan än deras beska droppar.

Hur ser den ut, den där livsstenen?  Jo ser du, den är ljusblå när den inte jobbar, Men när någon åkallar dess kraft då blir den djupröd.  Man ser liksom det röda ljuset stråla ut från dess inre och sända sina strålar av rött ljus, att träffa allt i sin väg som den vill påverka. Det är med tankens kraft som vi får stenen att utföra saker och ting.

Jag vaknade av att det blivit kyligt och visst, solen höll på att gå ned och det var skumt, daggen hade redan börjat fukta gräset.

Men vad var det jag hade drömt? Jo att det fanns oknytt i skogen. Det där man alltid tror sig ana i ögonvrån men aldrig lyckas fästa blicken på.

Men vad är det som ligger där i gräset, vilken vacker sten, den skiftar i blått. Den tar jag hem och lägger till min stensamling.
 

Resa söderut på våren?
Jodå, det kan man göra. Med stor behållning dessutom, och med minsta tänkbara planering. Nu tror Ni kanske att vi reste till Kanarieöarna eller ändå längre bort till värmen, men nej, det var betydligt närmare resmål. Vi körde med vår miljöbil ända till Ystad! En resa på tre dagar till Skåne är väl inget att skriva om tänker Ni nu. Linné reste till Skåne 1749 och skrev om sina iakttagelser där. Kunde han kan väl jag!

Vi hade planerat tre delmål, Påskliljorna på Fageråsen, bokskogen i vårskrud och Turning torso i Malmö. För övrigt ämnade vi ta dagen som den kom med spontana infall och frihet beträffande både tid och rum. Första övernattningen var dock bokad, B & B i Kävlinge hos en SK-medlem där. Till vår hjälp att hitta rätt väg (nåja, nästan ) hade vi en pratglad tjej hemmahörande i GPS. Vi döpte henne till Amanda Makadam p.g.a. hennes tydliga förbund med underlaget. Påskliljorna hade vi läst om på Fageråsens hemsida www.paskliljor.nu där platsens koordinater var angivna. Bara att knappa in och så köra. Det var en upplevelse att se alla dessa över miljonen påskliljor bland vitsippor på äng och i björkhage! Sol och värme gjorde inte besöket sämre och kaffet med våffla och sylt satt bra.
Så var det dags att fara vidare. Jag hade i förväg knappat in en rutt från Fagerås till Kävlingeadressen. Bara att starta bilen, trycka på GPSens körknapp och invänta instruktionerna. Kartan kom upp men Amanda Makadam sa inget. Vi antog att hon tillfälligt slumrat till, så vi fortsatte västerut som vi trodde var hennes val av väg. Det var det inte. När hon äntligen vaknat var hon helt vilsen. Vart vi än körde tjatade hon något om att rutten räknas om. Till slut tröttnade hon på våra felkörningar och tyckte vi skulle ta en väg som gick till Svenljunga, d:v:s. närmaste vägen hem! Jag fick ta ett allvarligt samtal med Amanda och vi kom överens om att hon nu skulle leda oss närmaste vägen till Kävlinge.
Vi stannade till i Älvsered för att äta och när vi svängde in på parkeringen var det klippt igen. Rutten räknas om tjatade hon varje gång Eva svängde för att hitta en parkeringsplats. Resten av dagsetappen gick utan problem och vi kom fram till vårt övernattningsställe som visade sig vare en underbar gammal byggnad, personligt inredd med härliga äldre möbler och med tavlor målade dels av värdinnan, dels av hennes man, men även av andra konstnärer. Vi sätter stor vikt vid första intrycket vi får när vi kommer in i en miljö och det har hänt att vi vänt i dörren och sökt annat logi. Här fick vi genast känslan att här kan vi trivas. Nu var det bara fråga om en natt, men även en natts trivsel är viktig på en resa.

Färden gick vidare till Malmö, där Amanda fick ledigt för en stund när vi hade Turning Torso i blickfånget och kunde leta oss dit utan omräkning av rutten. Vilken byggnad! Imponerande, ståtlig, mäktig, vacker och fullständigt stollig! Kunde inte någon vänlig själ åtminstone lånat arkitekten en linjal? Därtill var huset (huset??) placerat mitt i en plaskdamm! Arkitekten lär ha fått flera utmärkelser för denna skapelse. Som snickare satte jag en ära i att bygga väggar noggrant i lod som det heter. Är det kanske därför jag aldrig fick några utmärkelser? Själva staden lockade inte så vi fortsatte resan, nu mot Ystad.
För att komma närmare havet tog vi motorvägen till Trelleborg och sedan kustvägen som går alldeles efter vattnet. En fantastisk väg nära bebyggelsen som på många ställen var äldre, typisk skånsk. Sist vi åkte här var det i motsatt riktning, och med Mc. Trots att det är 15 år sedan kände vi igen ganska mycket efter vägen.

I Ystad stannade vi bara ett par timmar för ett mellanmål och en kort promenad i gamla stan. Med sina smala gränder och medeltida hus påminner Ystad om små tyska städer. Överallt såg det rent och prydligt ut, en stad att trivas i. Färden gick vidare. Vi beslöt att återse Ale stenar som vi besökte första gången 1952. En imponerande anläggning vars ursprungliga användning inte är klarlagd. För egen del tror jag att här har hållits stora ceremonier under hednatiden. Att dra samman och resa 59 stenar som vardera väger c:a fem ton, gör man inte bara för sysselsättning. En amatörforskare, Lind, tror att det varit en solkalender, och har på senare tid fått visst gehör. Ulla och John Hamilton har undersökt såväl skeppssättningar som domarringar med slagruta. De anser att sådana fornlämningar är "kraftgenerationer" där våra förfäder utnyttjade s.k. jordpulser för att få kraft och förbättrad hälsa.
När vi kom tillbaka gjorde vi ett genant misstag. Många bilar var där och vi gick till "vår bil," öppnade med fjärrkontrollen och satte oss in. När jag skulle lägga något på hyllan under instrumentbrädan fanns där ingen hylla! Vi hade satt oss i fel bil. Allt stämde, instrument, färger, klädsel mm. Ändå var det ett annat bilmärke! Vi gick till vår bil där vi väntade en stund på ägaren för att förklara vårt misstag, men ingen dök upp, så vi fortsatte, vi hade ju ändå ingen skada åsamkat bilen.
Resan gick vidare genom den vackra Österlenbygden för att så småningom nå Simrishamn, också det en idyllisk småstad som vi besökt tidigare. Nu var vi hungriga och parkerade därför intill en krog vid hamnen där vi på menytavlan utanför just hade bestämt oss för vad vi skulle beställa när ägaren kom ut och tog ned tavlan med ett "Tyvärr, jag stänger nu." Det var bara att leta vidare i staden där vi fann två matställen stängda innan vi äntligen kunde få mat.
Landskapet förändrades. Uppemot Kivik var det fruktodlingarna som dominerade. Det har länge förundrat mig varför vi köper äpplen från andra sidan klotet när vi har så fin frukt i Sverige. Förhoppningsvis kommer det att bli ändring när folk blir mer medvetna om skillnaden, för visst är det stor skillnad på ett äpple från Kivik och ett från t.ex.Chile.

Nästa anhalt var Brösarp. På vägen dit passerade vi Brösarps backar, så helt annorlunda än skånska slätten. För tidigt för att få se blomningen men minnet kom fram av backarna täckta av gullvivor. Vi åkte vidare till Ravlunda kyrka som nu var klädd med ställningar och väv för pågående renovering. Piratens grav letade vi upp för att konstatera att den fortfarande är blomstersmyckad.
 
Det gick långsamt när han plitade och skrev
Men till slut resultatet desto bättre blev . . . .
 
Östen Warnebrings tolkning av Kivikspolka är väl värd att lyssna på- tycker jag.
Vi fortsatte och tänkte dra oss inåt landet för morgondagens hemfärd. Någonstans körde vi fel, men ett lyckat sådant. Lite ouppmärksamt missade vi en avfart och tänkte att om vi tar nästa avfart kan vi nog ta en genväg och komma ut till rätt spår igen. Men vägen blev smalare och smalare. Det var nu vi tyckte vår miss var lyckad. Vägen gick nämligen in i en underbar bokskog. Det blev backigare och kurvigare, och en liten bäck följde vägen. Och så detta skira grönljus som bara en bokskog kan ge. Från början hade vi tänkt se bokskog i närheten av Kullaberg men avstod till förmån för Malmö. Nu fick vi ändå överraskande nog se den vackraste bokskog någonsin!
Den "rätta" vägen återfann vi, och inriktade oss på att hitta nattlogi. Tre ställen, två hotell och ett vandrarhem visade sig vara stängde. Vi började inrikta oss på att köra hem utan uppehåll vilket dock skulle bli ganska jobbigt. Så kom vi till Ljungby och körde fram till en station för tankning. Där fanns också Motell, men en mängd bilar utanför tydde på att allt var upptaget. Vi frågade och visst, det fanns ett rum ledigt. Jag betalade, fick nyckeln med bricka i handen och han sade att rummet ligger längst fram i korridoren. Först när vi kom dit kollade jag rumsnumret. Det var nummer 13 ! Man undrar, är verkligen folk fortfarande så vidskepliga att de inte vill bo i nummer tretton? Vi sov i alla fall gott och efter en frukostbuffé av det bättre slaget fortsatte vi styrkta hemåt.

Vid Värnamo var en stunds återhämtning i Apladalen ett måste. En ren välskött park i direkt anslutning till bebyggelsen. I Apladalen finns en riktig smålandsstenmur. Tätlagd, bred tung som de flesta stenmurar är i dessa trakter. Så helt annorlunda än t.ex. i Halland där murarna är så glesa att man kan slänga mössan igenom var man vill. Något vi särskilt uppmärksammade här var att det inte fanns ett spår av nedskräpning eller åverkan. Så skall det se ut!
Sista rasten på resan blev en Loka-tankning vid sjön i Tranemo. Nära rastplatsen vid sjön ligger Tranemo kyrka. Flera gånger har vi tänkt besöka den vackra kyrkan och få se den invändigt men varje gång har den varit stängd, så även nu. Det är en s.k. centralkyrka och de brukar ha en spännande invändig utformning. Tranemo kyrka, bygg 1881, ritad av Emil Langlet, en arkitekt i Stockholm, som ritat tolv centralkyrkor därav också Kungsäters kyrka som vi sett när vi bodde i Kungsäter.
Så kom vi då hem efter denne kortvariga semester med strålade vackert väder hela tiden och trots sin kortvarighet, med många minnesvärda stunder. Vår avsikt var att på relativt kort tid se flera svenska landskapstyper. Det fick vi verkligen. Vi såg halländsk skogs-och slättbygd. Skånsk platt slätt, skånsk böljande slätt, flera stora åsar, dramatiska rösarps backar, bokskog och sedan småländsk skog. Jag nämnde i början att det kanske inte var mycket att skriva om, men har Ni hållit ut och läst ända hit tar jag det som bevis på att berättelsen är i någon mån värd att läsa! Själva anser vi nog att vi fått större behållning än om vi hade tillbringat dubbelt så lång tid längre söderut i trängseln vid en pool, blank av sololja och med doft av klor.

Herle

 Tankar över en soptunna     (Birgit "Biggan" Hansson)   

Då det på en kompis Blogg skrevs om en soptunna kom jag osökt att tänka på min. På grund utav att den tidigare då och då, med blåstens hjälp, tog sig en tur genom byn, är den numera förpassad till en plats invid husväggen.

På grund av detta, i kombination med problemet att hålla reda på veckans olika dagar, så blir den kvar intill husväggen en del av de dagar då den av tömningsskäl borde dras fram till tomtgränsen.

Eftersom min hjärna numera beter sig som om den tillhörde en 4-åring, dvs den har börjat göra reflektioner som hör den åldern till, så har den börjat fundera över detta med sopor och sophantering nu och då.

Vad gjorde folk med sina sopor innan det skapades ett yrke av dess hantering? I mitt barndomshem dök det upp en kommunal soptunna efter att jag flyttat hemifrån. Då bestod denna tunna av en stålrörsställning med, av kommunen tillhandahållen, tillhörande papperssäck.

Inte annat än vad jag begriper så måste väl alla hushåll ha producerat en del avfall innan det blev en kommunal angelägenhet och var, när och hur gjorde man sig av med detta då?

Det vi idag kallar grovsopor vet jag att hemma i byn fraktades dylika saker ut i skogen till ett område med gamla gruvhål och där dumpades allehanda ting. Detta är förhoppningsvis preskriberat idag då hela min Barndomsby idag genomgått ett generationsskifte.

När det blev dags för dagens soptunnor att träda i kraft vet jag inte heller något om. Då jag till största delen av mitt vuxna liv bott i hyreshus och där haft tillgång till sopnedkast har jag inte kommit i kontakt med dessa tingestar förrän  nu..

Då jag flyttade hit fick jag en lektion i var och hur denna tingest skulle placeras. Vid tomtgränsen med locket vänt så att det öppnades bakåt av dom som hämtar ”skräpet”. Har ingen koll på vilken titel dom har idag. Ronny Eriksson, den store skämtaren från Piteå, sa en gång ”man kan tro att farsan och morsan gjort karriärer i sina yrken. Farsan är ekologi-ingenjör och morsan ekonomibiträde. Ändå har dom samma gamla jobb dom alltid haft. Sopgubbe och mat-tant i byskolan”!

Nåväl, fram tills denna vår har dom varit två man som skött om soptömningen. En som körde bilen och en som tömde tunnorna i ”tuggen”. Nu har vi fått nya instruktioner. Tunnorna ska stå, som tidigare, vid tomtgränsen, nu med förbehåll om centimeterplacering och fritt runt om, locket vänt med baksidan mot vägen. Nu kommer det en bil, innehållande enbart en chaufför. Denne man stannar bilen, trycker på en knapp och ut kommer en anordning som ser ut som en arm med klo på, greppar tag i tunnan och hivar upp den utmed långsidan på bilen.

Tänk om dom kan utveckla det hela så det kommer en robot som hämtar tunnan vid husväggen så den blir tömd varannan Torsdag som det är meningen. Man kanske kan ordna soptunnor med tillhörande fjärrkontroll så man slipper anstränga sig med att komma ihåg att dra iväg med dom utan låta chauffören sköta den detaljen också. Ska nog skicka mitt förslag till kommunen.

Bilen är i alla fall vacker att se på nu. Röd, blank och ren. Än så länge.
 

 Min sommarresa norrut !       (IngBritt Fransson)

På tisdag eftermiddag startade jag min resa norr över ,med mitt ressällskap ( GPS)  som någon här i ett kåseri kallat för Amanda Makadam. Efter ett par mil kom jag ut på E20 som här var nyanlagd motorväg med 110 km som max hastighet, men den tar snart slut och vägen blir en 100 väg. Här börjar den del av vägen som går genom Skaraborg och där Transportstyrelsen/Vägverkets skyltsättare haft lekstuga. Kan nästan se dessa ”gubbar” där de har en samling skyltar på lastbilen och står och räknar ”ole dole doff” för att se vilken skylt de ska sätta upp, för efter ett tag så är det 80, och så 100, och sen 80 och 90 och 70 och 100 och 90, 70 och 80 och 60 och dessutom fartkameror. Eftersom jag nyligen blev av med 1500 kr. efter att ha kört 80 på 70 väg så är jag väldigt noga med att köra lagligt.

Efter att ha lyckas ta mig ur detta trassel av skyltar utan att fastna i någon kamera så blev vägen motorväg och följde denna tills Makadamen meddelade att jag skulle svänga, och sedan följde jag dessa anvisningar och missade jag så blev det uppsträckning i form av ”gör en tillåten U-sväng”. Skulle till Ängelsbergs vandrarhem och trodde Makadamen lurade mig när vi var på väg ur samhället och in i skogen på smal väg men hur som helst så kom jag fram till bebyggelse ”och destination vänster”. Sedan att värdinnan, som lovat att jag fick komma när jag ville skulle bara ringa ett mobilnummer, hade av misstag satt på telefonsvararen på mobilen så jag inte kunde nå henne och skyllde detta på Telia, var en annan sak. Men efter 2 timmars väntan, satt i bilen och läste då det var kallt och blåsigt, kom jag in på mitt beställda rum. Rummet var bra och fint kök men stor matplats.

Onsdagen började med ett besök på Engelsbergs bruk i strålande solsken. Järnhanteringen här började på 1600-talet och vid senare delen av 1800-talet hade hyttan en produktion av ca 3500 ton tackjärn / år. Hyttan lades ned 1919 och är numera ett världsarv. Efter rundvandring ställer jag in Makadammen på Elsa Anderssons konditori i Norberg, där gott kaffe med dopp avnjöts. Jag sitter ute men inne är det en mycket fin gammaldags miljö.

Ockelbo nästa och Wij-trädgårdar. I Wijs valsverket och stångjärnssmedjan är det konstutställning av Ulla Viotti. Sedan är det alla dessa små härliga trädgårdar ritade av berömda arkitekter och formgivare. Passade på att äta en lunchbuffé i restaurangen.

Nästa anhalt är vandrarhemmet i Delsbo, och nu blev jag och Makadammen oense, den tog mig ut på E4:an vilket jag inte ville, men jag tog av på nästa möjliga avfart , efter protester fann den sig i min vilja och visade vägen via Bollnäs upp till Järvsö och därifrån en kostig till Delsbo. Fick meddelande att det skulle vara grusväg men inte trodde jag att den skulle vara så smal och krokig, men fram kom jag. Här var rummet bra men köket var dåligt utrustat. Tog en runda i samhället på kvällen och köpte lite godis att ha när jag satt och läste

Torsdag och regn, åker till Delsbo kyrka för att fotografera deras mycket vackra klockstapel och kyrka. Lindallén fram till kyrkan var som ett grönt valv med ett högt surrande ljud från alla bin, getingar och humlor.  Tog en mindre väg till Gnarp där jag programmerade Makadamen till en adress i Härnösand. Nu var det E4:an som gällde, och den lotsade mig perfekt hela vägen till målet, som var en av alla dessa vänner jag träffat genom SeniorNet.

På eftermiddagen visade min goda vän mig runt i Härnösand och bl.a. en fin nyanlagd trädgård, Vårsta Diakonigårds trädgård med klostertema.

Fredag bjöd på regn och dimma, men jag skulle ju till Höga kusten bron så det var bara att åka iväg. Kände mig smått högtidlig och lyrisk när vi åkte över denna bro, 1800 m lång och med 180 m höga pyloner, men det var dimma så man såg inte ända upp. Vi åkte vidare förbi Nordingrå kyrka till Mannaminne detta stora område där det fanns allt, från jordbruksmuseum till drakenplan, ungerska hus, norgehus med stavkyrka och kinapaviljong. Sevärt men vad tyckte jag ?? Vidare till Nordvikskolans visningsträdgård. Tillbaka till Hornöberget och restaurangen där goda vännen bjöd på en mycket god middag. Dimman hade lättat något när vi skulle vända hemåt så jag kunde fotografera bron och få med hela. 

Lördag och hemvändardag och vädret är fint så jag får se Härnösand från deras utsiktsplats Vårdkasen, och besök på Erikshjälpens secondhand och får med lite saker hem. Tar farväl och fortsätter mot min nästa övernattning som är Laxön i Älvkarleby. Hit hittade inte Makadamen så jag fick fråga mig fram. Det låg otroligt vackert med forsande älvar på båda sidor, installerade mig och åt en god laxmiddag. Senare tog jag en promenad och tittade på allt forsande vatten, Carl XIII vackra bro och Vattenfall. Byggnaderna på ön var så fina men insidan av vandrarhemmen var väl inte så trevliga, gamla lokaler. Sängen som jag skulle ligga i bestod av en tunn madrass på en träribbotten så jag kände av varenda rubba.

Ganska mörbultad fortsatte jag färden hemåt på söndagen, och nästa mål var Sala silvergruva. Kom ut på en nygjord väg med ny sträckning och stackars Makadamen blev tyst och ett meddelande kom upp med att där vi körde fanns ingen väg. Nu var det riktigt jobbigt ett tag då jag skulle av denna väg men var ?? Hittade till slut en avfart där jag trodde jag var och efter ett tag var även Makadamen med och till Sala kom vi.

Var inne i Sala och letade efter ett trevligt café men hittade inget så jag fortsatte till gruvan, och där fanns det kaffe. Var inte nere i gruvan, kände inte för det då men har ångrat mig lite nu efteråt.

Nu skulle jag därifrån och så var alla vägnummer ändrade inget stämde med min karta och Makadamen var lika frågande. Kände inte för att åka på E18 än så jag gav den en ny adress som den genast letade upp och gav mig vägbeskrivning. men efter ett tags körande måste jag ändå ut på denna väg. Kruxet var bara att när jag skulle svänga höger enligt Makadamen så var jag på en bro några meter ovanför E18. Men fick en ny vägbeskrivning och ut på vägen kom jag. Efter att ha gjort en avstickare för en bit mat, var det bara kända vägar och jag plockade ned Makadamen och förpassade den i sin väska för att tas fram nästa gång jag ska ut på vift. 

En sak är säker den resan på så mycket småvägar hade jag inte gjort utan min GPS. Jag vill ju se något annat än bilen framför när jag är ute på vägarna.

Glad som en lärka     (Herbert Leandersson)

Skön sång från himmelen, det  kan vara  ”den lilla lärkan grå så svår att observera” Man brukar säga ”Glad som en lärka” men hur vet man att lärkan är glad? Han kanske istället uttrycker sitt missnöje över att makan ligger och latar sig på äggen hela tiden. Hade lärkan varit glad hade han väl skrattat? Skatan däremot skrattar men ingen säger ”Glad som en skata!” Ibland hör man uttrycket ”Det  var en glad lax” Fullständigt ologiskt, hur kan man veta att laxar är glada? De varken skrattar eller sjunger, dessutom svårare att observera än t.o.m. lärkan. Nu tror jag förstås att alla djur kan känna glädje även om de inte skrattar. Skulle skrattet vara en måttstock på glädje skulle väl vrålapan vara den gladaste varelsen på jorden.

Nu var det  inte djurens eventuella glädje jag tänkte skriva om, även om den är skön att uppleva, vilket jag tror alla med husdjur har gjort. Nej det  är min egen glädje jag vill berätta om, och den har en särskild orsak. Jag känner även en stor tacksamhet. Chattgänget här på Sn minns kanske hur jag för fyra år sedan beklagade mitt öde att helt plötsligt mista synen på ena ögat. Jag hade då sedan flera år mycket nedsatt syn på andra ögat så det  blev katastrof, Att läsa bok eller tidning blev näst intill omöjligt. Datorn kunde jag läsa om jag förstorade texten och dessutom använde förstoringsglas, men det  var mycket tröttsamt.

En chock blev det  när Eva och jag åkte till Varberg för att  söka upp en viss gatuadress. Jag kunde inte tyda gatunamnet  eller numret på skylten ens. Samma gällde text och priser i skyltfönster och affärer. Mitt i vanliga fall goda humör försvann och jag var nog rätt påfrestande att leva tillsammans med. För hennes skull försökte jag att inte brusa upp eller falla i gråt när jag missade glaset eller inte kunde hitta en tappad pryl t.ex.

Så småningom vande jag mig vid svårigheterna. Hos ”Gubbdagis” (Clas Ohlson!) köpte jag ett ex av varje förstoringsglas de hade och på syncentralen fick jag hjälpmedel som underlättade läsning.

Efter en tid började det  underliga hända att högerögat som varit dåligt så länge, det  laserbehandlades redan 1996, visade tecken på förbättring. När jag nämnde detta till ögonläkaren sade han att det är hjärnan som nu börjat tolka synsignalerna från vänsterögat och redigerar dem så att jag uppfattar rätt det  jag ser. Nog är vi välkonstruerade trots en del fel och brister.

Läsning går nu mycket bättre och jag använder förstoringsglas bara i undantagsfall. Bilkörningen klarar jag utan större besvär och jag har kollat upp med körskola att jag är ”trafikduglig” Jag har också börjat köpa en del slöjdmaskiner igen. Resultatet blir kanske inte perfekt men vad då, jag har roligt under tiden.

Nog har jag mycket att vara glad och tacksam för!

En dator……………(Anitha Källmark Jansson)

Det är ungefär som att ha fått en ny kompis när man köper sig en dator. För den är faktiskt halvmänsklig. Den kan ha en dålig dag precis som vilken männske som helst. Det underliga är att det sammanfaller nästan alltid när mitt eget humör har fått sej en törn av en eller annan orsak. Då förstår ni att det kan bli lite kaotisk, en tjurig helmänniska och en vrång halv det är som bäddat för konflikter. Om jag vid ett sådant tillfälle har bestämt mej för att lära nåt nytt om min kompis som t.e.x. flytta text i ett brev så kan man ge sig sjutton på att det ska strula jag tar fram en av alla otaliga böcker jag köpt för att lära mej umgås med vännen och jag säger bara det böckerna är många men jag har hitintills inte hittat någon som talar ett språk som jag förstår. Men jag ger mej inte jag läser och ”klickar” och ”deletar” funkar inte , då gör vi tvärtom funkar inte heller jag prövar att ”klippa” och ”klistra” blir inte rätt heller , då testar vi nåt annat det kanske går med ”släpa” och ”dra” när jag nu tittar upp så är allt borta, jo det är sant brevet till lilla Faster i ”Peking” är som uppätet av Halvan (den heter så min nya vän halvmänniskan) . Jag tar inte till starka ord det är emot min uppfostran men ett och annat ”förbenat också” har det blivit. Man kan bli beroende av den här grejen säger de vise; av en kompis som är en maskin….löjligt. Fast erkännas bör att det är kul att ha en sådan halvmänniska till vän och visst träffas vi ofta.

Detta är tillägnat min Son som närhelst jag ringer och beklagar mej över min nya kompis så hjälper han mej ur svårigheterna. Han är proffs på halvmänniskor.

 Anitha

Återvinning     (Herbert Leandersson)

 När vi flyttade till lägenhet för två år sedan gick det  inte att behålla allt, vi har ju bara ett ganska litet garage att förvara i. Men det gick inte att låta bli att samla. Nu börjar det bli ganska trångt i garaget !

Idag är ordet återvinning nästan som ett modeord. Allt skall återvinnas, plast papper glas metall ja allt. Jag ser det  som en återgång till det  som gällde i det  gamla bondesamhället där allt togs tillvara. En skillnad finns, den gången var det  av ekonomiska skäl och även moraliska. Det  ansågs som en synd att slösa med Guds gåvor. Tänk bara vad många  barnplagg som tillkommit efter arbetsdagens slut genom att mammor suttit och sprätt upp slitna plagg, tagit vara på de bästa bitarna och sedan vid trampmaskinen skapat kläder till sina barn Så gick det  till i mitt hem och jag vet i många  många  fler. Farmor lärde mig att repa upp garnet från stickade plagg, sedan tvättade hon det  och jag fick vira upp det  på en bräda, lagom hårt. Därefter ställdes brädan på spishyllan för torkning, och så småningom blev det  ”nya” strumpor. I bageriet köpte mamma tomsäckar som hon sydde underskjortor och arbetsskjortor av. Tyget var tätvävt bomullstyg.

Något som fanns i varje hem var den där tyg kassen med fack. Snyggt broderad med texterna Papper Påsar Kork och Snören. Det  ger en bild av vad som ansågs värdefullt att spara. Alla kartonger, burkar och flaskor sparades, behövdes de inte i hushållet blev de begärliga leksaker. Trätofflor var det  vanliga  fotplagget när vi inte gick barfota. Jag  slet mina tofflor snett och då de inte hade gummislitsula så blev de snart sneda. Då var det  att ta en bit av något utslitet cykeldäck som sparats för detta ändamål, och spika på en bit. I affären köpte vi nubb som faktiskt hette just Toffelnubb. Uppfinningsrikedomen var stor. I ladugården hade vi en tunna med melass uppallad. Melassen ville gärna rinna efter tunnan och ned på golvet. Då skar vi bort ovanlädret på en gammal toffel och spikade fast under sprundet på tunnan och så blev det  en fin hällpip.

Under krigstiden var det  självklart att spara allt, det  var ju brist å allt. Då kom också ersättningsmaterial i många  former. Trä användes till mycket. Brännvin gjordes av cellulosa och fick namnet ”Blå etiketten”. Cellulosa användes till kläder, ”Cellull”, och till djurfoder, ”Cellfor” . Det  gjordes försök med underkläder av papper, som sades bli så billiga att det  inte lönade att tvätta dem. En granne kom då med uttrycket: ”Köp, skit och släng. Det  var före slit och släng perioden!

Så kom slit och slängperioden. Allt gammalt och fult skulle rivas och slängas. Mycket gammalt och vackert åkte med av bara farten. Det  påverkade också husbyggandet. Hela kvarter revs och fina gamla renoveringsbara hus försvann. Om ett hus ansågs värt att bevara, blev det  ändå förstört av renoveringen på så sätt att gamla fina fönster byttes ut mot moderna, underbara målningar i trapphus rullades över med plastfärg o.s.v. I min hemkommun finns en gammal gård från 1700-talet, ägd av kommunen som ansåg att rivning var enda alternativet. Några eldsjälar protesterade och lyckades få tillstånd att renovera. Idag är det  en underbar hembygdsgård!

Med mitt ursprung i självhushållets och knapphetens tid är jag nog lite miljöskadad. Trots att jag inte behöver det , kan jag bara inte låta bli att samla på alla möjliga ”brahaprylar” Allt som måste till skroten plockas på alla åtkomliga skruvar och muttrar, stickproppar klipps av och gummifötter sparas. När man sedan behöver en skruv av viss längd är den omöjlig att finna bland ett par kilo andra skruvar. Behöver jag gummifötter under en låda så vet jag att de finns, men var?  När jag letat någon timme går jag till affären och köper nya, för att plötsligt hitta de gamla när de nya väl är på plats.